Jag satt inte i en tall, utan i det jakttorn som kallas så, eftersom det står under en ensam, hög tall.
Framför mig bredde en gräsbevuxen åker ut sig, bakom mig åt vänster en smal plantering och längre bort storskog, bakom mig till höger slingrade vägen. Molnigt men inget regn, ganska lagom varmt och med en västanvind som nådde mig snett från höger. Fin kväll. Jag satt och funderade på allt möjligt och åt ett äpple.
Spanade mestadels lite snett åt höger eftersom vinden kom därifrån. Ett djur från det hållet skulle inte känna min människolukt.
Plötsligt ser jag i ögonvrån, en rörelse och tittar däråt. En ung älgtjur stegar in på åkern. Han kommer från snett bakåt vänster - precis den riktning som vinden drog lukten av mig. Men han måste ha missat det. Han ser visserligen att jag sitter i tornet för han kollar på mig rätt mycket. Men bestämmer sig tydligen för att jag är ofarlig (och det är jag ju - älgjakten börjar inte än på många veckor) för han strosar omkring framför mig på åkern ett bra tag.
Jag tittar på honom. Det är nog en "fjoling" med horn som cykelstyren. Inte så stor. Men han är inte mager, vilket var skönt att se. Denna varma, torra sommar har ju varit tuff för både djur och växter annars. Tittar på honom i kikaren en stund, och även i bössans kikarsikte bara för känslan. Med mobilen tar jag många kort och ett par filmsnuttar, och tar också kort med mobilen genom kikaren. Trevligt att han stannade så länge.
När han gått blev allt stilla igen. Och när solen gick ner bakom horisonten (bakom molnen) så stillnade även vinden av, så bara svaga vindpustar var kvar.
Så satt jag där i lugn och ro, och tiden gick.
På samma ställe som älgen kom in står plötsligt ett rådjur. En snabb koll i kikaren visar att det är en bock, en sextaggare. Tyst och försiktigt vänder jag över bössan åt rätt håll och vrider kroppen. Törs inte snurra på stolen, för den skulle säkert gnissla i så fall.
Bocken i siktet, osäkrad bössa. Han går ett par steg bortåt, tar en tugga gräs och tar ett steg till. Men jag har inte bråttom. Han är på ganska kort avstånd och förhoppningsvis vänder han upp sig med bredsida istället för att hoppa över stenmuren framför sig. Har knappt tänkt tanken innan han svänger upp vinkelrätt mot mig och jag kan trycka av.
Och han flyger iväg! Rusar fram över åkern! Men jag är säker på att skottet suttit rätt, det ska inte behövas ett skott till, han måste lägga sig. Följer honom med blicken och laddar om. Ganska snart blir det tyngre och tyngre för honom att springa och innan han når slutet på åkern går han omkull. Lika förvånad varje gång över att de kan springa så pass långt med ett dödande skott i kroppen.
Jag klättrar ner ur tornet och släntrar iväg över åkern. Tar några kort förstås innan jag tar upp kniven och börjar jobba. Det går fort och lätt. Känns inte så trevande som de första gångerna. Och när Jonas ansluter från sitt torn en bit bort har jag tagit ur bocken, dragit den fram till bilen, samlat ihop mina saker i tornet och är på väg att hälla ut en påse äpplen på åkern.
Denna åkern kallas "Markalyckan" av folket i byn. Och för mig är den verkligen en lycka - jaktlycka. I sommar har jag här skjutit en gris, en räv och nu ett rådjur. Förra sommaren sköt jag en bock här och inte långt härifrån sköt jag min allra första bock för några år sedan.
Ännu en kväll full av naturupplevelser, "lycka" och tacksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar