Bockpremiären 2017

Att ge sig iväg på jakt innan man ska till jobbet på morgonen är inte aktuellt för min del. Men i kvällningen är det en helt annan sak.

När jag klättrade upp i tornet såg jag en räv som tittade på mig så jag satte mig så tyst som möjligt, bedömde avstånd och tänkte att kanske, kanske ska jag skjuta räv ikväll. Den hoppade upp på en stor sten och satt där en stund. Solen sken på den och det var en väldigt fin "bild" att ta in och minnas. Jag siktade på den men dels bedömde jag avståndet som på gränsen till för långt för mig, dels hade jag den rakt framifrån och då är träffbilden inte så stor. Så jag väntade. Den hade koll på mig och jag kollade på den. Så småningom reste den på sig och sträckte på sig där i solskenet. Eftersom jag just då tittade på den genom kikaren missade jag ögonblicket när det hade gått att skjuta. Den hoppade ner på andra sidan stenmuren och kom inte tillbaka så länge jag var där. Det gör inget. Jag är glad att jag fick naturupplevelsen.

Framför mig hade jag en åker med ganska kort gräs. Den kallas "markalyckan" och sluttar ner mot storskogen och den plantering där jag sköt min första bock för ett par tre år sedan (läs mer här). Ganska stor del av kvällen hade jag sällskap av en hare som satt en bit bort och tuggade på det frodiga gräset. Ju mer solen sjönk i väster desto finare silade ljuset genom träden i udden en bit bort. Jag satt och drack mitt kaffe, lyssnade till skott från olika håll omkring mig och konstaterade att jag hade det rätt bra.

Och så plötsligt skymtar ett rådjur långt borta. Upp med kikaren och konstaterar att det var en bock. Inga stora horn, men även små räknas. På med hörselkåporna och upp med bössan för att vara redo. Han strosade ut på åkern och gick några steg åt mitt håll. Jag tänkte att det kan bli bra, bara han kommer häråt. Då tittar han upp åt andra hållet, och verkade se något intressant där. Några försiktiga steg däråt och sen småsprang han och försvann ur synhåll på andra sidan udden.

Hörde ett skott på nära håll och gissade att svågern skjutit, eftersom jag visste att han satt i ett torn inte så långt ifrån mig.

Men "min" bock var tydligen kvar, för ett par gånger skymtade jag honom. Sen kom jag på att jag kunde prova att locka. Och minsann att det funkade! Han kom travande mot mig (eller det han trodde var en get). Och han såg så glad och förväntansfull ut! Jag kände mig nästan elak som lurade honom på det sättet. Men när jag sköt och han föll omkull och blev liggande i gräset tänkte jag att han var lycklig ända till sitt sista hjärtslag.

När jag kom fram till honom konstaterade jag att hornen verkligen var små. Jag hoppas inte Jonas envisas med att göra en trofé av dem. De passar mer i en nyckelring eller som ett smycke. Jag sände en tacksamhetens tanke eller bön både till Gud, till moder natur och till den lilla bocken. Sen tog jag fram kniven och började jobba.

Lite senare åkte svågern och jag från skogen samtidigt. Båda hade vi en liten pinnabock i bagaget. Vi hjälptes åt att ta hand om dem i vårt garage.