Jag är glad att jag kan finnas till hands och hjälpa mina gamla föräldrar ibland och på olika sätt. Nu senast genom nio telefonsamtal på en knapp halvtimme.
- Jag ringde mamma för att höra hur det var. Hon hade ont. Jag uppmanade henne ringa det journummer hon fått.
- Strax ringde hon tillbaka att hon inte fått tag på någon.
- Jag fick journumret och ringde. Det visade sig vara fel nummer och gick till någon helt annan i en annan kommun. (för många siffror).
- Jag följde min intuition och tog bort en av två 3or i mitten. Och ringde. Då kom jag rätt. De lovade kontakta mamma.
- Så jag ringde henne och meddelade.
- Jouren ringde tillbaka och sa att de inte fått uppdrag om henne och därför inte kom åt journalen. Jag måste gå via 1177.
- Så då ringde jag dit. Efter ett kort samtal skulle hon kontakta jouren.
- Sen ringde hon tillbaka och rapporterade att jouren skulle åka hem till mamma.
- Så jag ringde mamma och sa samma sak.
En timme senare ringde mamma och berättade att jouren hade varit hos henne.
Puh! Jag är glad att jag hade tid och möjlighet att hjälpa till. Och glad att jag får hjälpa till, att det inte måste vara hon själv som ringer (men de är noga med att fråga om mamma har okejat min inblandning).
Sådana här gånger tänker jag på vad min förra svärmor sa ibland; det gäller att man är frisk och stark om man ska klara av den svenska sjukvården.
Och jag påminns återigen om att det viktigaste vi människor har, är varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar