Sorgen är randig

För rätt länge sen jobbade jag på en gymnasieskola och där det ett år dog flera elever. Sorgen var självklart påtaglig den tiden, och också samtalen om hur bemöta både den som sörjer, och den som berörs ändå. I det sammanhanget hörde jag uttrycket "Barns sorg är randig" och som syftade på att barn som sörjer växlar snabbt mellan sorgen och glädjen, mellan skratt och tårar.

Jag minns en gång när jag gick in i elevkårens lokal bara för att kolla hur det var och om någon behövde något stöd. Därinne möttes jag av en grupp elever som asgarvade. Jag minns inte vad det var som var så roligt men jag minns att jag föll in i skrattet. Efter en stund kommenterade jag att det var så skönt att de var så glada. Någon svarade: "Du skulle sett oss för några minuter sedan. Då grät vi allihopa." Parallellt med sorgen och smärtan fanns små och stora glädjeämnen, humorn och skrattet. Tack och lov!

Och så tror jag att det är för oss vuxna också. Man behöver inte ha dåligt samvete för att man skrattar mitt i gråten och för att sorgen inte uppfyller varje ögonblick. Den finns minsann där ändå. Och jag tror att de där glimtarna av glädje och skratt är en hjälp i att bearbeta det svåra och att, så småningom, kunna ta sig vidare.

Jag klipper några strofer ur psalm 269:
Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman, medgång och motgång här tätt följas åt.
Skönaste rosor på törnbusken glöder, vackraste ört kan ha gift som förgör.
Kinden kan blomstra, fast hjärtat det blöder, morgonens glädje om aftonen dör.
Sorgen skall dö, salighets frö växa till blomma på himmelens ö.

Numera talar jag ofta om två vågskålar. Att det ständigt finns svåra, tunga saker. Oro och bekymmer. Men att det också hela tiden finns saker att glädja sig över och vara tacksam för. Ibland tar den ena överhanden och ibland den andra. Ofta kan vi välja vilken vi vill ska få mest utrymme.

Dessa tankar gäller också de här dagarna när sorg och förfäran drabbat oss alla på grund av attentatet i Stockholm då en kapad lastbil körde längs Drottninggatan och dundrade in i en affär. Flera döda och skadade. Nu kommer mörkret ännu närmare och mer påtagligt. Men samtidigt är våren som allra vackrast med hela mattor av vitsippor, gula moln av forsythia, nästan självlysande videbuskar och fåglar som sjunger i alla tonlägen.

Upprördheten och smärtan över det som hänt finns påtaglig i ens medvetande. Men samtidigt får vi glädjas över det vackra vi har omkring oss, och de personliga ljuspunkterna. Det är helt ok att se det goda i det lilla. Kanske är det också nödvändigt att fokusera på det positiva för att inte helt uppslukas av uppgivenhet över allt det onda i världen.

Så jag fortsätter att skriva blogginlägg om det goda i min vardag. Kanske kan det hjälpa någon att få syn på det ljus som finns. I alla fall är det en påminnelse jag själv behöver.