Ytterligare en församlingsmedlem har fått sluta sina dagar.
En man som har gjort avtryck i allas våra liv. Inte för de stora ordens eller gärningarnas skull. (Själv såg han sig nog som en av de minsta.) Utan för innerligheten, för den kamp han kämpat och för att han var så närvarande. Det kommer att bli tomt utan honom.
Men vi är glada att han är hemma nu. Att han äntligen får vila från sin kamp och strid.
På bara drygt en vecka har vi i församlingen haft två parentationer, en begravning och en minnesstund. Inte så konstigt att sorgen varit ett markant inslag, och den har också påmint mig om andra begravningar, andra jag sörjt och saknat. Plötsligt kommer döden så nära. Och jag blir extra mån om dem jag har (levande) omkring mig, och extra tacksam för varje dag jag själv får leva och vara frisk.
Jag påminns åter om några strofer i Börje Rings sång:
"Allting har sin tid, livet har sin gång.
Allting är skapat skönt för sin tid, om det får ha sin tid.
Att en gång få dö och begråtas en stund,
möta Gud ställa frågor som grott
att få vila sin själ där förlåtelsen finns,
bära vita band om sitt hår.
Där tiden äntligen skall ta slut
Det har sin tid."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar