Glädje och sorg

Denna dagen har inneburit så mycket:
Fem timmars bilkörning och fem timmars tågresa blev någon slags "inramning". Men det höll på att börja illa. Eller faktiskt. Det höll på att börja med att allt gick om intet.

Några minuter senare än planerat satte jag mig i bilen. Bara för att upptäcka att den inte startade. Min fordis! Som aldrig har svikit mig förr under de fem-sex år jag har haft den. Men idag. När jag skulle komma iväg i tid för att kunna köra i lugn och ro och hinna pausa och ändå hinna till begravningen i Västerås. Idag strejkade den. Var det för att den visste att om vi kom fram så skulle vi skiljas åt? För nu har jag ju köpt en ny bil och säljer forden till sonen O. Snabb koll på SJ:s hemsida informerade mig om att tåg inte var ett alternativ. Jag skulle komma fram för sent. Ångest.

Precis då kommer grannen P ut från sitt hus, antagligen för att åka till jobbet. Jag ropar och frågar om han har startkablar och om han har tid. Vad han egentligen svarade när det gällde tiden vet jag inte. Men han tog sig tid. Körde intill, kopplade ihop. Och simsalabim så var forden med på noterna igen. Tack och lov!

I mitt förvirrade och stressade tillstånd tänkte jag inte klart (eller inte alls) och körde åt fel håll genom stan. Samlade ihop mig efter några minuter och resten av resan gick som den skulle. Jag bromsade för två fina älgar, men de höll sig vid sidan av vägen som väl var. Tack vare gps:en som ledde mig en genväg kom jag fram i den tid jag ursprungligen tänkt.

Begravningar är ju en blandad upplevelse. Sorg så klart. Saknad och minnen. Men också glädje i mötet med människor man sällan möter. Idag tog vi avsked av hon som varit min svärmor i drygt tjugo år. Det känns tomt, sorgligt och lite konstigt. Men samtidigt fick jag träffa många av dem som varit min släkt men som jag förlorat kontakten med. Det känns gott att vi kan dela sorgen och möta varann i återseendets glädje. Och så fick jag njuta av att träffa alla tre mina ungdomar. Det är sällan vi är på samma plats samtidigt allihopa.

Efter minnesstunden, som bjöd på samtal och skratt, blev jag nästan sist kvar när alla bröt upp. Och jag insåg att det var en timme kvar innan mitt tåg skulle gå. Jag fick sällskap av sonen och hans ena kusin en bit. Men sen strosade jag ensam genom stan, lite "avslagen" och ganska ensam.

Skönt att tågen håller tidtabellen ikväll. Nu längtar jag bara hem till en varm famn.