På begravningen häromdagen berättade en kvinna ungefär så här:
Jag ringde AM två veckor innan hon dog och vi pratade en stund. Jag frågade om hur hon bodde och hon sa att det var så fint. Hon beskrev att vid sängen fanns en vit vägg och det var så bra att den var vit.
Varje morgon målade hon den i sin fantasi. Hon målade de vackraste minnena från sitt liv; resor, från när hon var barn, upplevelser och glädjeämnen.
Varje kväll tvättade hon väggen ren igen och tackade Gud för allt gott hennes liv innehållit.
Och jag tackar Gud för att jag fick lära känna henne, men också för att jag fick höra det här på hennes begravning. Vilken förebild i att glädjas över det man har (och har haft) och i att använda sina goda minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar