Jag checkade in i Daisys torn en timme eller två, igårkväll. Det var
precis vad jag behövde. Lugn, stillhet och vila. Kaffet var det godaste
på länge, syrsorna spelade högljutt, ett rådjur skällde på avstånd och
jag satt där i tornet och njöt. Såg inga djur. Men ikväll gjorde det
inget. Ikväll var det vilan, lugnet och ensamheten jag behövde.
Jag
gillar Daisys torn. Det är lätt att komma till det. Man kan sitta där
oavsett varifrån det blåser för det finns skjutbara marker åt alla håll.
Jag har sett många rådjur där. Och så är det lite kul att det är en
kvinnas torn. Det är lite av ett arv att förvalta.
Daisy
Modigh dog för ett par år sen, drygt åttio år gammal. Hon måste varit
en av Nybros (och kanske Sveriges) första kvinnliga jägare när hon tog
jägarexamen på sjuttiotalet. Och hon var nog ganska speciell på många
sätt, jag har hört en del historier om henne. Tjugoåtta älgar har fallit
för hennes kulor, kanske inte alla från just det här tornet, men många.
Ryktet säger att hon även har jagat storvilt i Afrika. Någon borde
skriva en bok om henne!
Det är något speciellt med att
sitta i skogen en kväll och bara vara. Att ha tid att se, lyssna och
uppleva. Oftast finns det småfåglar att lyssna på. Vinden och solljusets
förflyttning gör att omgivningarna förändras i sina nyanser.
Och
just när solen går ner (inte när den försvinner nedanför trädtopparna,
utan när den sjunker ner bakom horisonten) så händer något nästan
magiskt i naturen. Ljuset förändras så klart. Men ljuden ändras. Vinden
stillnar av. Luften får en annan skärpa. Det är en förändring när natten
segrar över dagen. Det är svårt att beskriva men det är påtagligt när
man sitter där och är uppmärksam, i synnerhet om det är en sommardag som
går mot sitt slut.
Igår kom skymningen inte sakta
smygande, som ibland, utan mörkret föll i hög hastighet över nejden.
Bara att plocka med sig termos, kikare, hörselkåpor och vapen och åka
hem.
Tack och godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar