Vi hade precis bestämt oss för att ge upp för kvällen och åka hem. Jonas och jag hade suttit på varsin åtel ett par tre timmar och hoppats på vildsvin. Kvällen var ljuvligt skön och ljum, och hade börjat med intensiv fågelsång eftersom vi åkt ut innan skymningen. Men när mörkret fallit tystnade fåglarna. En räv hade jag sett en stund och Jonas hade haft flera rådjur i närheten, men i övrigt var det tomt och tyst i skogen. Nu hade vi alltså skickat några sms mellan oss och bestämt oss för att avsluta.
Just i det ögonblicket hördes ett tydligt knakande. Skulle jag meddela Jonas att vänta? Nej, det skulle ändå ta en stund innan han kom körande. Så jag avvaktade uppmärksamt. Flera ljud av prassel och mindre knak följde så jag var förvissad om att det fanns djur framför mig. Och det skulle kunna vara gris...
Alla rörelser görs tyst och försiktigt och sinnena är på helspänn. Sveper med siktet över den öppna ytan och ca sextio meter ifrån mig står en stor gris vänd rakt mot mig. Den kollar åt mitt håll som om den anar faran. Allt är tyst så jag räknar med att den är ensam. Sekunderna går och känns som minuter - minst. Så vrider den upp sig i en fin bredsida och står stilla.
Inte ett steg tog den när skottet gått. Den föll ihop och blev kvar på platsen.
Skönt att Jonas också var ute i skogen denna kväll. Den här stora galten hade jag inte klarat ensam. När vi kom hem vägde vi den: drygt 85 kg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar