Idag gick jag ut i lillstugan och började stöka omkring. Den har hittills inte fått särskilt mycket uppmärksamhet utan alla lådor och grejer har fått stå där de hamnade när vi flyttade in. Men idag tänkte jag fixa lite med vävstolarna.
Jag mätte utrymmet i den blivande vävstugan och bestämde mig för placering av den stora öxabäcken. De två mindre vävstolarna kommer att få plast, men exakt var de ska stå får visa sig så småningom. Tänkte alltså börja med den stora, och lokaliserade de största beståndsdelarna till den, och plockade undan en del lådor och annat för att ha plats att bygga ihop den.
Måste bara hitta alla kilar som är nödvändiga för att montera ihop den. Hmmm, var fanns de?! Hittade faktiskt genast den låda där de rimligen skulle vara. Och där fanns kilarna till de andra båda, men inte till den. Ägnade resten av kvällen åt att leta igenom låda efter låda. Först alla i vävstugan (två gånger), sen resten i lillstugan innan jag fortsatte med de som stod i garaget, på vinden, i stallet och slutligen de lådor som är kvar i huset.
Ingenstans stod de att finna. Ledsen och uppgiven. Var kan de finnas?!
Satte mig för att skriva ett bekymrat blogginlägg.
Då inträffade det som jag så väl känner till, men som fortfarande gör mig förundrad: "Learning by writing". När en skriver ner något börjar hjärnan strukturera det på ett tydligare sätt och plötsligt får en insikter som förut inte fanns.
Det är bara glimåkra-vävstolarna som har kilar. Öxabäcken skruvas ihop med muttrar.
Jag har ägnat timmar åt att leta efter något som aldrig funnits.
Det grämer mig inte alls att jag letat igenom alla våra lådor, jag är bara glad att inget saknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar