När jag suttit ungefär en och en halv timme tyckte jag att porlandet blandades med klafsande och misstänkte att jag inte längre var ensam på åtelplatsen. Jag tog på mig hörselskydden och tände nattsiktet på bössan. Jodå där gick ett vildsvin och åt majskorn. Det finns ett riktmärke på spridaren som visar hör högt en meter är. Jag jämförde grisen med det och tänkte att den nog var för stor för att vara en årsgris och därmed inte lovlig just nu.
Ungefär samtidigt som den tittade bort mot ett buskage tyckte jag mig höra fler ljud. Vred bössan lite och upptäckte en gris till. Det var den fläckiga som vi fått på bild från kameran tidigare, och som vi bedömt som lovlig storlek. Min puls ökade.
Jag följde den i siktet, osäkrade och väntade på rätt tillfälle. Ganska snart vred den upp med en bredsida så jag bara såg två ben och jag lät skottet gå. Den föll direkt men jag hade den kvar i siktet för att vara beredd om det skulle behövas ett skott till. Samtidigt hörde jag hur den första grisen rusade därifrån.
När vi kom hem spolade vi av grisen och förundrades över hur ljus den var, nästan som en tamgris. (Vilket inte alls säger att den måste ha anlag från tamgris. Vildsvinen visar en stor variation i färg och mönstring.)
Vågen stannade på 45 kg så visst var det en årsgris. En fin liten gylta som var riktigt fet innanför skinnet. Skönt att se att djuren i skogen mår bra och har hull.
Tacksam till naturen, till Gud (och till grisen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar