Jakttroféer

Vildsvinet som Jonas sköt för ett par veckor sedan blev till mycket kött som nu finns i vår frys. Vi har ju hört att stora galtar inte alltid smakar bra, men kanske har de oförtjänt dåligt rykte för det här köttet var både väldigt mört och väldigt gott.

När köttet var omhändertaget gav sig Jonas på betarna. Han är väldigt bra på att göra i ordning fina troféer av rådjurens horn. (Vi har en hel vägg med sådana i gillestugan.) Men vildsvinsbetar var något nytt för honom så han kollade runt på nätet, beställde material och satte igång. Sin vana trogen var han noggrann och metodisk och därför är jag inte förvånad över att resultatet blev så bra.

Vi tyckte ju inte att den hade så mycket till betar där den låg i skogen eller på vår släpvagn. Men eftersom betarna till största delen finns inuti käken visade de sig vara mycket större än vi anat - ca 15 cm.

När han ändå var igång med att koka troféer i sin stora gryta tog han upp mitt rådjurshorn från i höstas och gjorde i ordning det också. Jag har någon gång varit med om alla moment, men är inte så angelägen att dela denna del av jakten med honom. Skulle det bero på mig blev det nog inte många troféer. Men jag är glad att han gör det. Och att han gör det så snyggt.

Undrar om den här skarven är lika individuell som våra fingeravtryck?

Och häromkvällen satt vi ute på kanten av ett nyslaget fält och väntade på vildsvin igen. Och minsann kom där en ensam galt strax efter solnedgången. Jag hade skjutläge precis när den kom fram, men höll igen för att kolla att det inte var en sugga med kultingar. Och när jag var säker var ögonblicket förbi. Jag tar honom nästa gång istället...