Det händer bara andra. Eller?

Jag har varit glad, stark och engagerad. Med en kropp som tagit stryk ibland men alltid stått till förfogande igen efter en natts sömn. Med en motivation och envishet som gjort att jag hanterat många, många bollar samtidigt. Med en kärlek till orden och språket som hjälpt mig att både studera, undervisa, argumentera och leda. Jag har liksom alltid klarat av det jag gett mig på, på något sätt.

Andra människor har varit sjuka, gått in i väggen, varit arbetslösa, drabbats av elände, haft ekonomiska bekymmer och oroat sig för framtiden.

Jag har visat förståelse och omsorg och talat om alla människors värde oavsett vad vi kan eller gör eller hur livet ter sig. Men jag har aldrig kunnat sätta mig in i hur de haft det, för jag har inte delat erfarenheten.

För ett drygt år sedan var jag påtagligt medveten om vilket stresspåslag arbetslöshet kan ge.
Det senaste året har jag haft en kropp som begränsat mig på flera sätt.
Att inte kunna jobba mer än halvtid har gjort mycket negativt med min självbild.
Och så idag fick jag besked att försäkringskassan avser att inte betala mer ersättning.

Under 1½ månad nu i vår försökte jag jobba 75% men det gick verkligen inte. Alla mina symptom förvärrades. Om en månad förutsätter försäkringskassan att jag ska jobba heltid.

Totalt tom och förlamad av vanmakt när jag tänker på framtiden. Hur är det tänkt att mitt liv ska kunna fungera?!

Nu tar jag min onda nacke, min trötta kropp, mina domnande armar och ben samt min oro och kryper till sängs. Måtte imorgon bjuda på bättre besked och upplevelser. Ber om Guds välsignelse och beskydd för mig och dem jag älskar (och det är många det) inatt och dagar som kommer.

Vi har en stor, blå och fullständigt magnifik klematis som blommar vid vårt nystädade uterum.
Jag försöker se på den och släppa alla andra tankar just nu.
Det är en form av flykt. Men nu behöver jag fly...