Vraket från 1700-tal

Båten var 7 meter bred och 21 meter lång. Proportionerna signalerar att det var ett fraktfartyg och grovleken gör att man tror att den fraktade tunga saker: timmer, sten eller järn. Det som syns nu är undre däck, men hon har haft ett däck till. Två master hade hon, ett syns hål efter mitt i skeppet, i kölsvinet, och ett fanns i fören. Tvärtemot en del av våra nutida båtar var hon tvär i fören och spetsig i aktern. Det stora rodret finns kvar.

En del trä har analyserats på årsringarna och man vet att virket kommer från södra Sverige och att de äldsta delarna avverkades i början av 1700-talet. Man kan se att kölsvinet inte är plant och att hon antagligen grundstött. Arkeologerna tror att hon därför skrotades och placerades (tillsammans med andra sopor och fyllnadsmassor) i anslutning till Barlastholmen för att holmen skulle bli större och mer användbar. Det gamla vraket hamnade nog på sin plats i slutet av 1700-talet i samma veva som staden Kalmar flyttades till Kvarnholmen för att bli lättare att försvara mot danskarna.

Vraket ligger i vägen för byggnationen av Linnéuniversitetets hus och ska flyttas till en ny grop, täckas över igen och sen kommer det att byggas uppepå. Det är alltså bara just nu, några veckor, som det är synligt ovan mark. Allmänheten bjöds in till visning och jag tog chansen att få titta.

Fascinerande!

Aktern på styrbords sida

Akterifrån

Rodret

Markeringar som antagligen visade hur tungt hon kunde lastas, hur högt upp vattenlinjen fick gå

Aktern från babords sida

Kölsvinet. Imponerande stort, men påtagligt skevt efter grundstötning

Fören. Alldeles tvär. Och hål för masten syns

Från fören

En del av insidan

Hela styrbords sida

Lite närmare bild på skrovet

Saffranspannacotta

För fyra personer:

Lägg 2 gelatinblad i blöt ca 5 minuter

4 dl matlagningsgrädde
½ dl strösocker
en gnutta vaniljpulver
½ g saffran
Vispas ihop och kokas upp

Krama ur gelatinet och rör ner i den varma vätskan
Häll upp i 4 portionsglas
Låt svalna och stelna i kyl ett par timmar

Servera med några körsbär och lite god choklad.

Delad är dubbel

"Delad glädje är dubbel glädje" heter det ju. Men jag undrar om det inte stämmer med "delad kunskap är dubbel kunskap" också. Eller också är det glädjen som blir dubbel även när kunskap delas. Idag har jag (igen) fått lära mig något jag har nytta av och det gör mig så glad.

Så här är det.

Jag har fått ärva en vacker matsalsmöbel efter min farmor. Den köptes av henne och farfar för närmare hundra år sedan. Vi använder den mycket och tyget i några av stolssitsarna är väldigt slitet. Jag drömmer om att kunna väva ett liknande tyg för att klä om dem, men det dröjer innan jag har kunskap och material för det.

Men stolarna måste kläs om snarast. Efter inspiration från ett besök i en vävstuga utanför Göteborg har jag börjat fundera på att göra ett enklare tyg, men i rätt färgskala. Fortfarande hoppas jag kunna få till något som liknar originalet, men det behövs en lösning tills jag har den möjligheten.
Jag lyssnade lite på hur min mamma vävde möbeltyg för några år sedan och jag kollade olika förslag i några böcker. Sen inventerade jag mitt stora garnförråd, räknade lite och satte upp en provväv.
Efter några olika varianter hittade jag en väv som jag blev nöjd med. En som jag vill sätta upp och väva möbeltyg så det räcker till både farmors gamla stolar, och dem som Jonas ärvt på sitt håll.

Grunden är en korskypert med inslagseffekt på fyra skaft och med tre olika färger i inslaget för att få ett melerat och levande intryck. På det vill jag ha små "blommor" i tjockare garn och med starkare färg. I provväven plockade jag upp de trådar som behövdes men i den stora väven skulle det bli alldeles för omständligt och tidskrävande.
När jag började rita vävnota kom jag fram till att det skulle behövas sex trampor och tolv skaft. Men jag har bara åtta skaft och blev bedrövad. Jag hade ju kommit på hur jag ville ha det, skulle jag inte kunna fixa det?!

Jag la ut en fråga och ett par bilder i den eminenta facebook-gruppen Vävspolen. Där finns så många vävkunniga och alla är positiva och delar med sig av tips och råd. Och minsann! Det tog inte lång stund innan jag fick lösningen presenterad för mig! Det kommer fortfarande behövas sex trampor men förutom de fyra kypertskaften behövs två "halvskaft". Detta var ett nytt begrepp för mig men efter lite förklaringar och en beskrivande bild var allt begripligt.

Så himla glad! Jag kommer att kunna göra mitt tyg!
Det kommer att bli inlägg framöver om min väv och där ska jag förklara "halvskaft".

Stort tack till Monica som levererade lösningen.  Du är så bra!! 💗

Att bygga i sand

På stranden i Las Palmas var flera miljöer från julevangeliet uppbyggda. Olika konstnärer hade byggt olika delar av det. Där fanns tydliga gångar man fick följa, informationsskyltar och strålkastare för belysning på kvällarna. Det var fritt inträde till området men man fick gärna ge ett bidrag till ett soppkök.

Vi tittade på det ett par gånger och förundrades.
Det var en helt ny upplevelse att se allt detta uppbyggt i sand.

"det är fullt"

Maria vilar ut, och Josef sitter med Jesusbarnet i famnen. Djuren ser på

Änglasången

Tre vise män

I strålkastarljuset på kvällen gavs ett annat intryck.

Vi förundrades också över att ett så stort arbete gjorts i ett så förgängligt material som sand. Ett par dagar efter att vi traskat runt och tittat, var allt jämnat med marken och inte något visade vad som funnits. Inte för att jag kan något om att bygga i sand, men jag föreställer mig att det är en del förarbete för att sanden ska vara lagom fuktig och lagom packad att kunna skapa i. Och sen själva processen att få fram dessa miljöer - en kan undra hur många människor som varit inblandade och hur lång tid det tagit. Och sen staket, gångar, skyltar, belysning, bemanning.
Så mycket arbete! Och efter en tid fanns inte ett spår kvar!
Hur lätt hade det inte varit att strunta i allt detta byggande, de skulle ju ändå snart förgå.
Men tack och lov tänkte de inte på det sättet, utan byggde upp miljöerna.
Och allt detta arbete var sannerligen inte förgäves:
Jonas och jag fick intryck och tankar, och så var det säkert för väldigt många andra också. Jag kan inte gissa hur många som fick en upplevelse av att se det.

Hur många gånger tänker jag inte saker som: "Det är inte lönt att jag gör det här, det fyller ingen funktion" "Jag bryr mig inte om att säga det här, det är säkert inte viktigt" "För mycket jobb för så lite effekt".
Men jag vill minnas sandbygget och låta det påminna mig:
Även det som snart försvinner kan göra skillnad för någon. Ibland är det lönt att lägga ner lite extra jobb, även om det kanske inte verkar så, men någon kan behöva det.
Ett leende och vänliga ögon, att göra någon en tjänst, att hjälpa till med det en kan, att lyssna, eller att tala. Det är sådant som till synes är byggt i sand och snart försvinner, men som kanske ändå ger ett bestående värde.

Sol, sol, sol

För dem som alltid bor här är det vinter. Men för oss soltörstande nordbor på besök så känns det som sommar och vi njuter i fulla drag. Laddar oss med D-vitamin och lite solbränna. Skönt med bara ben och solvarm hud. Lågt tempo: strosar, tittar på folk och bara tar det lugnt. Långsamhetens lov.

Rom och kaffe

Vi åkte på utflykt med resebolaget idag. En lugn chaufför körde oss och ett tiotal andra skandinaver i en trång minibuss.

Första stoppet var på romfabriken Arehucas. Rundvandring bland massor av stora ekfat, beskrivning av tillverkningen och så provsmakning (klockan halv elva på förmiddagen!).

Vi tittade på kyrkan i Arucas. Den var pampig och fin men jag fotade inte med mobilen så jag kan inte lägga upp bilder förrän jag kommer hem.

Sen gick färden vidare genom bananodlingar till ett litet kaffeplantage. Där fick vi också en visning runt och avslutade med att provsmaka kaffe.

Kaktus (inte kaffe alltså 😉 )

Sen ner till hamnen i Agaete där vi åt god lunch innan färden gick tillbaka till Las Palmas igen.

Trivsam dag.

Las Canteras

Hotellets frukostbuffé var så god och mättande att vi stod oss på den till långt in på eftermiddagen.

Förutom just frukosten så var vi på eller i anslutning till stranden och strandpromenaden hela dagen.
Vi gick i vattenlinjen och kände vågorna slå in över fötterna. Sen satt vi på en bänk och tittade på folk, på de små båtarna, på vattenblänk och solsken.
Det finns sandskulpturer här och där längs strandpromenaden och ett av dem spelade i en egen division. Det hade flera scener ur julevangeliet. Det var ett nytt sätt att få det presenterat på. Med detaljer och nyanser. Jag förundras över att ett sådant stort jobb görs i ett så förgängligt material. Det stämmer till eftertanke.
Vi tillbringade (liksom många andra) några timmar i solen på stranden. Ljudet av vågor som rullade in och många röster på många språk. Solen flödade från en molnfri himmel och vinden var ljummen. Tunn fin sand som tog sig in överallt. 25 grader i luften. Sköna timmar.
En sen lunch på en uteservering och sen en vända till hotellet för dusch innan vi följde strandpromenaden igen bort till fiskrestaurangen.

Både standen och strandpromenaden heter Las Canteras och det lär betyda "stenbrotten". Men det är ett märkligt namn med tanke på den långa fina sandstanden.

Övning i tålamod

Tidig, tidig morgon.  Upp och iväg.
Vi kom till flygplatsen i god tid för incheckning. Men det var tekniskt fel på planet och ett annat skulle komma för att användas istället. Avgången var framflyttad 1,5 timme så vi fick snällt vänta. Och vänta.
Men vi hade ju inget annat för oss.
Två timmar efter ordinarie avgång kom vi iväg.
Resan tog drygt fem timmar. Läste lite, slumrade lite, men väntade mest på att vi skulle komma fram.

Solsken och 20 grader i Las Palmas. Sååå gutt!

Transfer till hotellet delade vi med ett annat par som åkte för att hälsa på släkten. De gav oss massor av tips för vår vistelse och guidade oss när vi åkte genom stan. Fantastiskt bra början på vår semester.

När vi checkat in och bytt om strosade vi lite längst stranden. Och gjorde sen som många andra: Väntade. Vi väntade på karnevalståget för idag firades de tre kungarna och ikväll fick alla barn presenter.
Vi väntade och väntade. Och visste knappt på vad.

Till slut kom ett långt och högljutt tåg med många ekipage, glada människor och konfetti överallt. Härligt. Och värt att vänta på.

Sen åt vi god pizza och somnade tidigt.

Stor tacksamhet.

Nyårsfirande

Stillsamt firade vi ut det gamla året och in det nya. Tre personer med varierande grad av förkylning (och jag var sämst) var nöjda med att fira i det lilla. God middag av vildsvin och rotfrukter i ugn, följt av nybakt kladdkaka. Senare på kvällen åt vi skaldjur och spelade frågespel. Ute i mörkret tände vi tomtebloss som sprakade och gnistrade. Gott nytt år allihopa!

2018

Nu lägger vi 2018 till handlingarna och jag tackar Gud för ett år som var fantastiskt på många sätt. Här kommer några tankar kring mitt 2018.

Vilket jaktår det varit!!
På bara en vecka sköt jaktlaget älgarna på tilldelningen. Och jag fick vara hantlangare till styckarmästaren och lära mig massor.
Jag har verkligen haft flyt och suttit på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag har skjutit två rådjur, två rävar och tre vildsvin. För en del är det kanske inte så imponerande, men jag är mer än jättenöjd - tidigare år har jag som mest skjutit två rådjur. Särskilt glädjande är att alla dessa djur fallit på första skottet och inget eftersök har behövts. All denna jaktlycka har jag haft på bara två ställen: Markalyckan och Hästhagen. Gissa om mina favortipass finns där?!

Vävåret har också innehållit en massa bra!
En stor vävstol med kontramarsch har flyttat in i vävstugan.
Jag har på beställning vävt en stor duk och lärde mig i samma veva att väva dubbel bredd.
Ett par rutiga mattor har jag också gjort.
Distanskurs i brickvävning hela hösten har gett mig många nya kunskaper, och inspiration till användbara reflexer.
En gammal vävstol förvandlades till trädgårdsmöbel och vindspel istället för att slängas. Återvinning är så bra.

Odlingen resulterade i överflöd.
Massor av tomater och gurkor som vanligt. Gyllenbären trivdes i jordbädd i växthuset och gav enorma mängder bär.
Jordärtskockor och jordgubbar överflödade. Och vi fick massor av vindruvor.
På våren satte jag sparrisplantor, det ska bli spännande att se hur mycket de kan leverera kommande år. Ett nysatt persikoträd gav oss några ljuvligt goda, små ludna frukter.
Det var varmt och soligt och skönt, men torkan krävde mer vattnande än vanligt.

Familjen har haft det bra (om man undantar Jonas brustna blindtarm. Den  upplevelsen var sannerligen ingen höjdare).
Jag fick antidepressiv medicin i början av året och hela min tillvaro förvandlades. Jag mår äntligen som jag borde göra. Jag ser på mig själv och min omgivning med ärligare ögon. Det är obeskrivlig skillnad nu när jag inte längre målar allt i svart.
Två av ungdomarna har också fått nya antidepressiva och mår mycket bättre.
En av ungdomarna har fått nytt fast jobb och lägenhet, och har flyttat mycket närmare så vi kan träffas oftare.

Min mamma återhämtade sig helt efter sin brutna fot och både hon och pappa är pigga och friska. Det gläder mig mycket.

Vi har varit på två barndop och ett bröllop i år, men också en begravning.

Jobbet är en stor del av livet. Jag har världens bästa kollegor. Roliga och trevliga och pålitliga. Vi funkar så bra ihop. Och så har jag massor av lärare och annan personal som påverkar och förgyller min arbetsdag.

Tack för ett fantastiskt 2018!