Efter ett par månader av uppehåll kom regnet som en befrielse. Det föll sakta och fint hela dagen. Hela naturen bara sörplade åt sig och jublade. Och vi också.
Mot kvällen upphörde regnet och vinden avtog. Det borde vara en kväll då många rådjur kom ut på vallarna, så jag åkte ut. Trots att jag egentligen inte tänkt jaga.
Jag hade fel. Inte ett enda rådjur syntes till. Men när mörkret föll kom två vildsvin ut allra längst bort. Det var för stort avstånd för att skjuta så jag väntade. Den ena verkade vara stor och svart som en björn. Den andra var mindre och ljusare. De gruffade med varann ibland. I en timme gick de där långt borta. Men sen närmade de sig äntligen. Jag fick vänta en stund till innan jag fick läge på den mindre. De båda grisarna försvann åt varsitt håll.
När jag kom fram till skottplatsen hörde jag min gris ligga en bit in i skogen. Jag kunde inte bara vänta på att den skulle dö för då skulle den ju plågas längre än nödvändigt. Långsamt närmade jag mig och fick syn på den. Den låg vänd mot mig, tittade på mig och "morrade". Nu kändes det lite läskigt och många frågor gick genom mitt huvud. Hur dålig var den? Skulle den resa sig och springa undan? Eller resa sig och gå till attack? Jag avlossade ett par skott till innan allt var över.
Tack och lov för värmekikare. Utan den skulle det vara ännu svårare att hitta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar