September

Det mörknar så tidigt på kvällarna nu. Jag förvånas gång på gång. Men inser att sommaren oåterkalleligen går mot sitt slut. De senaste dagarna har jag gått och tänkt på några strofer ur Höstvisa av Tove Jansson. Men hela är så vacker så jag måste lägga upp den här. 

Skynda dig älskade, skynda att älska
Dagarna mörknar minut för minut
Tänd våra ljus. Det är nära till natten
Snart är den blommande sommaren slut

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött
Nu blir kvällarna kyliga och sena
Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött
och med ens så förfärligt allena
Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort
Går och tänker på allt det där man borde
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort
Och det är så väldigt lite jag gjorde

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
Och som du kunde hjälpa mig att finna
En sommar går förbi. Den är alltid lika kort
Den är drömmen om det man kunnat vinna
Du kommer kanske nån gång, förrän skymningen blir blå,
innan ängarna är torra och tomma
Kanske hittar vi varann.  Kanske hittar vi då på
Något sätt att få allting att blomma

Nu blåser storm därute, och stänger sommarens dörr
Det är för sent för att undra och leta
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr, 
men mer än du nånsin får veta
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust,
och hör vågorna villsamma vandra
En enda sak är viktig. Och det är hjärtats lust
Och att få vara samman med varandra