Jonas släppte av mig vidd Mossåkern, där vildsvin varit synliga kvällen innan. Och mycket riktigt - jag behövde inte sitta länge innan de dök upp i andra änden på åkern. En jättestor och två stora. Efter en stund anslöt en stor till, och ett gäng pyttar som knappt syntes i gräset.
Men de hölls i andra änden av åkern, och den åkern är gissningsvis 250 meter. Jag tittade på dem och väntade på att de skulle komma närmare. Men icke. "Om inte Mohammed kommer till berget, får berget komma till Mohammed". Det var tydligen jag som skulle flytta mig om avståndet skulle minska. Så jag började smyga. Oändligt långsamt och med många pauser. Jodå de var kvar.
När jag fått dem inom någotsånär skotthåll kollade jag på dem. Den största grisen var närmast och visade mig en fin bredsida flera gånger. Men är det så smart att skjuta ledarsuggan?! Jag tvekade. Plötsligt anade hon mig. Tittade rakt mot mig, och jag stod helt stilla och tittade tillbaka. Hon bestämde sig för att det kanske inte var någon fara ändå och återgick till att beta.
Jag övergick till att kolla på de andra och försökte förstå vilken av dem som småttingarna höll sig till. Väntade på skottläge. Men då bestämde sig ledarsuggan för att det var fara å färde, hon grymtade varnande och på bara ett par sekunder var de allihopa inne i skogen igen.
Häftig och spännande upplevelse under en helt vindstilla kväll. Och väldigt nöjd med att jag lyckades smyga mig på dem. Bättre lycka nästa gång, får en hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar