Vi har ett uppfartslarm som piper i sovrummet om något rör sig vid grönsakslandet. I natt vaknade jag av larmet strax före ett. Kikade ut genom fönstret och mot den vita snön avtecknade sig mörka rådjur som lugnt betade i grönsakslandet.
Jag klädde på mig, tog bössan med mig och tassade ut. Möttes av en av våra katter - högljutt jamande om att det var kallt och blött ute. Jag nonchalerade henne och smög (så gott det gick i den frasande snön) några steg. Ett rådjur skymtade längre bort mot kullen. Men ett annat var kvar i grönsakslandet. Den höll koll åt mitt håll, men skrämdes inte iväg.
Den "kröp" in under det lilla trädgårdsbordet jag ställt där för att rådjuren inte skulle komma åt grönsakerna. Där tog den en tugga mangold och kröp tillbaka ut igen, ställde sig upp och åt. Maten hängde ur mungiporna på den. Snacka om att jag kommit på den med fingrarna i kakburken. Sen kröp den in och hämtade en tugga till. Så där höll den på upprepade gånger.
Kanske en kvart stod jag där och hade den i siktet. Bara ett tiotal meter bort och med en tydlig bredsida åt mitt håll. Perfekt läge att låta skottet gå. Men jag kunde omöjligt avgöra om det var geten eller ett av dess kid som stod där. Borde verkligen inte skjuta geten före kiden. Men samtidigt är kiden så stora att de sannolikt skulle klara sig. Och jag vill verkligen minska mängden rådjur i grönsakslandet. Men det blev inget skott avlossat.
Nästa morgon berättade jag händelsen för Jonas. Han citerade "Det skott man inte avlossar behöver man inte ångra" och så är det väl. Och sen sa han "Men larmet kan inte ha gått för då skulle jag hört det."
Jojo. Men det var ju larmet som fick mig att gå ut. 😜
___________________________________________________________
Och för att klargöra:
Jag vet att rådjur inte får skjutas i nattens mörker. Men jag hävdar skyddsjakt. De förstör för mycket hos oss. I det här kriget är nästan alla medel tillåtna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar