Blått och gult, som himlen och solen, eller som flaggan.

En promenad i sluttningarna framför stationen i Kalmar bjuder på en blå upplevelse. Jag tycker det är så vackert när gräsmattorna är lika blåa som sommarhimlen. I vår trädgård finns bara en och annan ensam och lite förskrämd scilla så jag får njuta av andras.

Men att komma hem till oss är också välkomnande, fast i en annan kulör. Vi har de senaste åren grävt ner "förbrukade" små-påskliljor i slänten framför vår tomt. De verkar trivas. Och vi trivs med dem.

Idag försöker jag fokusera på dessa ljuspunkter. Igår kväll fick jag en sån törn att jag vaknade med tårar i själen och en tyngd i hjärtat imorse, väl medveten om vad som påverkat mig hela natten. Det känns tungt och svårt, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den uppkomna situationen. Så jag tänker på blommorna, och koltrasten som sjunger i alla tonarter från grannens tak. Tänker på att Gud som tar hand om dem också håller mig i sin famn och ger mig det jag behöver.