Tungsinnet håller på att knäcka mig. Jag tycker det är tuffare än vanligt. Därför måste jag påminna mig om en massa ljuspunkter och guldkorn. För de finns här parallellt med mörkret.
Alltså, nu vänder jag mig om, vänder mig mot ljuset, så mörkret hamnar bakom mig.
Så vad ser jag på den ljusa sidan?
Elden i kaminen värmer gott, kanske extra mycket när man kommer in från en blåsig och regnig januarikväll. Och kaffet i min mugg är så gott. En trivsam podd pratar på i bakgrunden. Kvällen är alltså god på flera sätt.
På köksbordet står vackra tulpaner som Jonas köpte häromdagen. Och fortfarande finns det ett par stänglar kvar som ska slå ut på julens amaryllisar. I stora fönstret mot gatan, är det som vanligt fullt av blommande orkideer. Och häromdagen såg jag årets första snödroppar i en södersluttning.
Just idag känns min skadade axel lite bättre än igår. Om det är en tillfällig förbättring bara idag, eller ett steg i rätt riktning i det långa perspektivet, vet jag självklart inte. Men jag försöker att inte fundera på det utan bara glädjas över hur det känns idag. Idag är jag starkare och stadigare i axeln. Äntligen!
Hjärtat är just ikväll uppfyllt av värme och berättelser efter en bokkväll på Dillbergs bokhandel i Kalmar. Där lyssnade jag till ett par av dem som ligger bakom boken "Ölänningar", som innehåller vackra foton och trevliga historier från Öland. En av författarna är en tidigare elev till mig. Det är lite roligt att kunna följa honom på avstånd. Nu var det dags för andra utgåvan av boken, och efter att ha lyssnat på deras bokprat föll jag (såklart) för frestelsen och köpte boken. Och så passade jag på att köpa Dick Harrisons bok "Kalmars historia". Så nu har jag två stora intressanta böcker, med lokal anknytning. Kanske ska stänga datorn för ikväll och öppna en bok istället...
Fyren finns för att sprida ljus i mörkret
För att påminna om guldkanterna i tillvaron
Här samsas jakt, hantverk, odling, och andra tankar om livet och Gud
onsdag 31 januari 2018
lördag 27 januari 2018
Oplanderad grannsamverkan
Idag hade vi en alldeles fantastisk dag i skogen, på flera sätt. Hög och klar luft, strålande sol och någon grad över nollan. Jag satt i tornet som heter Willys kurva och njöt av hur vackert det var. Men det var lite kallt att sitta på pass i skogen där solen inte kom åt att värma.
Efter några timmar samlades vi vid jaktkojan för att grilla krov, dricka kaffe och prata. Det lät som om en hund hade ståndskall på fällan precis bakom kojan. Och ganska snart kom jägare från grannlaget för att försöka få tag på sin hund. Deras plan hade varit att jaga vildsvin idag men hunden ställde en ko med två kalvar.
Deras hund jagade alltså älg på våra marker, och vi hade älg kvar på tilldelningen vilket inte de hade. Och idag var sista tillfället för älgjakt.
Nästan enda sättet att få stopp på deras hund, var att skjuta ett djur för den.
Både vi och de var alltså ganska angelägna att komma till skott. Så samarbete var självklart.
Vi skyttar spred ut oss på strategiska ställen och de båda jaktledarna turades om att smyga närmare. Gång på gång flyttade älgarna på sig, men hunden gav sig inte. Och inte vi heller.
De hundar vi har i vårt jaktlag är drivande. Det var kul att vara med om den här typen av jakt, som blir med en ställande hund. Jag stod där på mitt hygge och även om jag inte fick in hundens gps-signal i min pejl så visste jag hela tiden var den fanns, tack vare det idoga skällandet. Den tystnade när älgarna flyttade sig, men så fort den fått stopp på dem skällde den igen.
Till slut hördes två skott och ropet på radion "En kalv ligger".
Kanonskönt att säsongens älgjakt fick ett sånt avslut. Vi hade ytterligare ett par timmars jobb med att dra ut älgen ur skogen, ta ur och flå den. Men nu hänger den på logen tills det är dags för styckning.
Tyvärr slutade det inte lika snabbt för grannlaget. Hunden som förväntades sluta sitt jobb när ett djur föll, bestämde sig istället för att ställa den kvarvarande kalven (kon hade rusat iväg). När vi var klara med jobbet på logen fick vi besked om att de äntligen - efter närmare sju timmars skällande - fått tag på sin hund.
Slutet gott, allting gott.
Efter några timmar samlades vi vid jaktkojan för att grilla krov, dricka kaffe och prata. Det lät som om en hund hade ståndskall på fällan precis bakom kojan. Och ganska snart kom jägare från grannlaget för att försöka få tag på sin hund. Deras plan hade varit att jaga vildsvin idag men hunden ställde en ko med två kalvar.
Deras hund jagade alltså älg på våra marker, och vi hade älg kvar på tilldelningen vilket inte de hade. Och idag var sista tillfället för älgjakt.
Nästan enda sättet att få stopp på deras hund, var att skjuta ett djur för den.
Både vi och de var alltså ganska angelägna att komma till skott. Så samarbete var självklart.
Vi skyttar spred ut oss på strategiska ställen och de båda jaktledarna turades om att smyga närmare. Gång på gång flyttade älgarna på sig, men hunden gav sig inte. Och inte vi heller.
De hundar vi har i vårt jaktlag är drivande. Det var kul att vara med om den här typen av jakt, som blir med en ställande hund. Jag stod där på mitt hygge och även om jag inte fick in hundens gps-signal i min pejl så visste jag hela tiden var den fanns, tack vare det idoga skällandet. Den tystnade när älgarna flyttade sig, men så fort den fått stopp på dem skällde den igen.
Till slut hördes två skott och ropet på radion "En kalv ligger".
mjuk mule |
Tyvärr slutade det inte lika snabbt för grannlaget. Hunden som förväntades sluta sitt jobb när ett djur föll, bestämde sig istället för att ställa den kvarvarande kalven (kon hade rusat iväg). När vi var klara med jobbet på logen fick vi besked om att de äntligen - efter närmare sju timmars skällande - fått tag på sin hund.
Slutet gott, allting gott.
måndag 22 januari 2018
Rutiga sängmattor
Nej de ska inte ligga på sängarna sen. Bara nu för fotografering |
Nu är de klara och har kommit på plats. Nya sängmattor till vårt nyfixade sovrum (nåja, det har gått ett halvår sen vi blev klara, men ändå).
Färgerna är valda för att harmoniera med de som finns i fototapeten. I den högra mattan ljusblå som vattenblänket, i den vänstra ljus beige som den döda trädstammen. Mörkgrönt för skogen. Den mönstrade trasan lyfter inte någon specifik del i tapeten, men passar ändå på något sätt. Står kanske för de blommor och glada färger man vet finns i den där miljön, även om de inte syns på bilden.
Tekniken är solvad taqueté: åtta skaft, sex trampor. Ingen komplicerad trampordning. En trampa för varje trasa och när man lagt in alla tre slår man ihop dem alla samtidigt. Då sköter solvningen att en hamnar överst, en underst och en emellan. Det blir alltså en tredubbeltjock matta. Mjukt och mysigt att stiga ner på på morgonen.
Det som komplicerar vävningen är att det skiljer mycket på invävningen för olika varptrådar. De trådar som famnar alla tre trasorna och gör att mattan som helhet blir i tuskaft går det åt mer av. De trådarna har längre väg att gå än de som sorterar över-mellan-under. När man vävt en stund blir varpen alltså olika spänd, och skillnaden blir större och större hela tiden. Någon tipsade mig om att man borde ha dubbla garnbommar när man använder en sån här teknik. Men eftersom jag inte har det fick jag hitta på en egen lösning: En gardinstång inträdd innan för de som blir för lösa, och så spännband för att kunna dra ut den mer och mer. Det har funkat rätt bra. Och nu när mattorna är nerklippta är besvären nästan glömda ;)
Jag valde att bandkanta dem istället för att knyta frans. Tänkte att det kunde vara kul med en, för mig, annorlunda avslutning. Och jag blev nöjd.
Hm...
Ibland blir det inte som man planerat och tänkt:
Häromkvällen sköt jag på ett vildsvin men det gick vidare och vi fick ägna halva natten åt eftersök genom tät, oländlig terräng.
Igår gjorde jag klart våra nya sängmattor men de var inte alls lika långa eftersom jag tydligen slagit olika hårt när jag vävt.
Nu gäller att försöka dra lärdom av det som inte blev bra, och förhoppningsvis blir det bättre en annan gång. För jag ger mig inte!
Häromkvällen sköt jag på ett vildsvin men det gick vidare och vi fick ägna halva natten åt eftersök genom tät, oländlig terräng.
Igår gjorde jag klart våra nya sängmattor men de var inte alls lika långa eftersom jag tydligen slagit olika hårt när jag vävt.
Nu gäller att försöka dra lärdom av det som inte blev bra, och förhoppningsvis blir det bättre en annan gång. För jag ger mig inte!
söndag 21 januari 2018
Vitt, vitt, vitt
Under morgonens hundpromenad gick jag och nynnade på en gammal barnsång:
En morgon när vi vaknar är hela världen vit
och vi förstår att vintern har kommit hit
Då går vi ut och rullar oss runt i mjuka snön,
sen far vi på en kälke rakt ut mot sjön
En snögubbe vi murar - han liknar mest ett troll
vi sätter dit som näsa en bandyboll
Sen bygger vi en lykta vid dörren till vårt hus
och tänder där om kvällen ett litet ljus
Jag ville stanna för att fota här och där. Hunden ville stanna för att nosa och kissa här och där. Vi var inte alltid (om någonsin) helt överens om var de bästa stopp-platserna var.
När vi lite senare körde mot Mönsterås började Jonas sjunga på "Hej mitt vinterland" och jag stämde in, men ingen av oss kunde särskilt mycket av texten. Tur ingen hörde oss ;)
När vi lite senare körde mot Mönsterås började Jonas sjunga på "Hej mitt vinterland" och jag stämde in, men ingen av oss kunde särskilt mycket av texten. Tur ingen hörde oss ;)
tisdag 16 januari 2018
Snygg. Men inte enbart bra.
Kolla så snygg hon är! Vävstolen som jag kallar Anna-Lisa efter sin förra ägare. Hon är en rejäl och robust pjäs med tjocka trästycken. Men ändå utsirad och vacker, men svängda "armar" till slagbommen och små detaljer här och där. Hon är verkligen ingen dussinvara.
Men ändå åker hon snart ut. När jag vävt ner varpen som är uppsatt så är det slut med hennes liv som vävstol och hon får en helt annan funktion. Hon ska bli ställning till vår "hängstol" som vi brukar ha i trädgården på somrarna. De senaste åren har den hängt i oxeln, men nu får den snart ett eget stativ.
Jag tycker att vävstolen är besvärlig på flera sätt när jag väver och då hjälper det inte att den är snygg. Båda kugghjulen är svåra att hantera. Garnbommens för att det är stort och klumpigt, tygbommens för att den sitter dumt till på insidan av sidostycket. Dessutom kan man inte "komma in i" vävstolen eftersom den inte är öppen i sidorna, utan man får ligga/sitta obekvämt utanför och sträcka sig in för att knyta upp lattor och trampor.
Funktionen får vinna över skönheten.
Men jag tänker inte leta aktivt efter en ny vävstol att ersätta den här med. Jag tror jag klarar mig rätt bra med "bara" två. Och kanske dyker det förr eller senare upp en som jag inte kan motstå, vi får väl se.
Men än så länge fyller hon sin plats. Jag har ca 5 meter varp kvar.
Men ändå åker hon snart ut. När jag vävt ner varpen som är uppsatt så är det slut med hennes liv som vävstol och hon får en helt annan funktion. Hon ska bli ställning till vår "hängstol" som vi brukar ha i trädgården på somrarna. De senaste åren har den hängt i oxeln, men nu får den snart ett eget stativ.
Jag tycker att vävstolen är besvärlig på flera sätt när jag väver och då hjälper det inte att den är snygg. Båda kugghjulen är svåra att hantera. Garnbommens för att det är stort och klumpigt, tygbommens för att den sitter dumt till på insidan av sidostycket. Dessutom kan man inte "komma in i" vävstolen eftersom den inte är öppen i sidorna, utan man får ligga/sitta obekvämt utanför och sträcka sig in för att knyta upp lattor och trampor.
Funktionen får vinna över skönheten.
Men jag tänker inte leta aktivt efter en ny vävstol att ersätta den här med. Jag tror jag klarar mig rätt bra med "bara" två. Och kanske dyker det förr eller senare upp en som jag inte kan motstå, vi får väl se.
Men än så länge fyller hon sin plats. Jag har ca 5 meter varp kvar.
måndag 15 januari 2018
Värme på olika sätt
Ute blåser det så det dundrar i huset. Och meteorologerna spår nederbörd inatt och imorgon, om det blir som snö eller regn eller en blandning är inte klarlagt än.
Jag kurar inomhus och intalar mig att hunden inte behöver så mycket promenad ikväll.
Jag väver lite, det värmer själen.
Och eldar lite, det värmer både kropp och själ.
Och snart är min risgrynsgröt färdigkokt. Räknar med att den värmer kroppen inifrån ;)
Jag kurar inomhus och intalar mig att hunden inte behöver så mycket promenad ikväll.
Jag väver lite, det värmer själen.
Och eldar lite, det värmer både kropp och själ.
Och snart är min risgrynsgröt färdigkokt. Räknar med att den värmer kroppen inifrån ;)
Jonas gjorde rent luckorna häromdagen så nu kan man se elden. Det är fint |
Källa till värme och gemyt |
En som inte fryser är "Sköldis" som ligger uppepå kaminen |
Lavfråga
Kan du något om lavor och mossor får du gärna höra av dig med svar på min funderingar.
Jag tycker att det är extremt mycket vit lav på träden på en del platser och undrar vad det beror på och om det verkligen kan vara bra.
Skägglav lär väl bara växa där luften är ren, har jag hört. Men det kan knappast vara samma med den här vita laven:
Jag har sett den längs en väg där vi ofta färdas. Det står några gamla fruktträd där jag antar att det legat ett hus för länge sen. Dessa träd är helt vita av lav. Och det verkar sprida sig, så många träd och buskar i det området vitnar mer och mer. Det ser både lite fint och häftig ut, men samtidigt nästan spöklikt.
Häromdagen var vi på en öppen äng (där det mycket väl kan ha legat hus förut) och såg två vita fruktträd. På håll kunde man tänka sig att de var översållade av blommor, så där som det kan se ut på vårarna ibland. Men på nära håll: fullt av vit lav. På marken låg stora tussar av vit lav. Lyfte man på den såg man att den växte på en liten kvist i samma storlek som en halv penna ungefär, en kvist som brutits av i blåsten. Laven är alltså mycket, mycket tjockare än grenen den växer på.
Snyggt. Men skrämmande. Ska det se ut så här?! Vad beror det på?! Är det skadligt för trädet?!
Jag tycker att det är extremt mycket vit lav på träden på en del platser och undrar vad det beror på och om det verkligen kan vara bra.
Skägglav lär väl bara växa där luften är ren, har jag hört. Men det kan knappast vara samma med den här vita laven:
Jag har sett den längs en väg där vi ofta färdas. Det står några gamla fruktträd där jag antar att det legat ett hus för länge sen. Dessa träd är helt vita av lav. Och det verkar sprida sig, så många träd och buskar i det området vitnar mer och mer. Det ser både lite fint och häftig ut, men samtidigt nästan spöklikt.
Häromdagen var vi på en öppen äng (där det mycket väl kan ha legat hus förut) och såg två vita fruktträd. På håll kunde man tänka sig att de var översållade av blommor, så där som det kan se ut på vårarna ibland. Men på nära håll: fullt av vit lav. På marken låg stora tussar av vit lav. Lyfte man på den såg man att den växte på en liten kvist i samma storlek som en halv penna ungefär, en kvist som brutits av i blåsten. Laven är alltså mycket, mycket tjockare än grenen den växer på.
Snyggt. Men skrämmande. Ska det se ut så här?! Vad beror det på?! Är det skadligt för trädet?!
söndag 14 januari 2018
Tack och adjö
Igår var det tjugondag Knut och idag städade vi ut julen. Så nu börjar det se ut som vanligt här hemma. Några röda dukar ligger kvar och gardinerna byter vi inte förrän i februari eller så, men annars är det mesta undanplockat. Vi tackade några tomtar och hälsade dem välkomna till nästa jul. Och konstaterade att även denna säsongs julgran har hållit sig jättefin. Trots att vi inte skött den särskilt väl har den inte barrat ett enda dugg, mer än lite nu när vi plockade av pyntet och bar ut den.
Några amaryllisar står kvar och blommar ett tag till. Det är en av mina favoritblommor. I år planerar jag att ta hand om dem lite extra i sommar och förse dem med en hel del näring så jag kan hoppas att de vill blomma nästa vinter igen. Vi får väl se. Just nu blommar våra orkidéer rikligt. Precis som vanligt. Det är härligt.
Annars är jag lite dubbel till det där med att städa ut julen. Allt har ju sin tid så på ett sätt är det helt som det ska. Men samtidigt saknar jag alla ljuspunkter som stjärnor, ljusstakar, gran och annat pynt för med sig.
Vi försöker kompensera med små bordslampor, eldar i kaminen och använder andra ljusstakar än de som är framme vid jul. Och sen får man börja längta efter tulpaner och kvistar från trädgården.
Några amaryllisar står kvar och blommar ett tag till. Det är en av mina favoritblommor. I år planerar jag att ta hand om dem lite extra i sommar och förse dem med en hel del näring så jag kan hoppas att de vill blomma nästa vinter igen. Vi får väl se. Just nu blommar våra orkidéer rikligt. Precis som vanligt. Det är härligt.
Annars är jag lite dubbel till det där med att städa ut julen. Allt har ju sin tid så på ett sätt är det helt som det ska. Men samtidigt saknar jag alla ljuspunkter som stjärnor, ljusstakar, gran och annat pynt för med sig.
Vi försöker kompensera med små bordslampor, eldar i kaminen och använder andra ljusstakar än de som är framme vid jul. Och sen får man börja längta efter tulpaner och kvistar från trädgården.
torsdag 11 januari 2018
tror
även när den inte skiner.
Jag tror på kärlek
även när jag inte känner den
Jag tror på Gud
även när Han är tyst.
De här orden lär ha ristats in (eller skrivits med blod) på en vägg i ett koncentrationsläger under andra världskriget.
Versen har jag läst och berörts av för länge sen, men den har fallit i glömska för mig. Idag blev jag påmind om den av http://www.kammebornia.se/
Så glad att få den upplyft i mitt inre igen.
Nu ska jag bära med mig den - och låta den bära mig - under dagar som kommer.
Ett stänk av separationsångest
Igår tog dottern katten med sig och åkte hem till sig efter ett par veckor hos oss.
Att skiljas är alltid lite svårt.
Även om man vet att man möts igen.
Och även om kommunikation sker mellan dessa möten.
Och det är ju precis så här det ska vara. Hon (och hennes bröder) lever sitt liv, på sitt sätt, på sin plats. Självständigt och fungerande. Och vi lever vårt. Då måste vi skiljas åt efter varje tid av gemenskap.
Och återseendets glädje förutsätter ju avskedets sorgstänk och saknadens längtan.
Att skiljas är alltid lite svårt.
Även om man vet att man möts igen.
Och även om kommunikation sker mellan dessa möten.
Och det är ju precis så här det ska vara. Hon (och hennes bröder) lever sitt liv, på sitt sätt, på sin plats. Självständigt och fungerande. Och vi lever vårt. Då måste vi skiljas åt efter varje tid av gemenskap.
Och återseendets glädje förutsätter ju avskedets sorgstänk och saknadens längtan.
söndag 7 januari 2018
Sköna söndag
Söndag. Dagen efter trettondag jul. En alldeles ljuvlig dag.
Vi började med sovmorgon och låg sen kvar och pratade länge innan vi steg upp. Så skönt med en varm och mjuk säng. Gott att kunna njuta av den ibland när inga tider finns att passa.
Efter frukost en lång promenad tillsammans, Jonas och jag och hunden. Det var osannolikt vackert. Några minusgrader men vindstilla. Solsken och blå himmel. Hög och klar luft. Och hela naturen var inbäddad i rimfrost som glimmade och glittrade när solen kom åt att lysa på den.
Vi gick genom skogen och det var hur vackert som helst. Hundskall som sa oss att jakt pågick i närheten. I övrigt tyst och stilla.
När vi vände hemåt på vägen mellan åkrar och fält kunde vi knappast se i det starka solljuset vi hade rakt emot oss. Om en då riktigt kände efter och använde sin fantasi kunde en ana att solen lovade stordåd om en månad eller så. Då kommer februarisolen bryta igenom för att värma frusna ansikten och själar, avslöja oputsade fönster och skapa dagsmeja i snön på gatorna.
På eftermiddagen var vi i kyrkan på gudstjänst och insamling till mission i andra länder. Återsåg många av våra goda vänner. Det är gott att mötas hemma i kyrkan. Predikan var en uppmaning om att inte ge upp, varken som församling eller enskilda. Samtalen vid fikaborden handlade om allt mellan himmel och jord, precis som det ska.
Om en stund ska jag gå ner i vävstugan och börja på den andra sängmattan och ikväll kommer dottern tillbaka efter ett par dagar hos en kompis.
Sammantaget en alldeles fantastisk dag.
Vi började med sovmorgon och låg sen kvar och pratade länge innan vi steg upp. Så skönt med en varm och mjuk säng. Gott att kunna njuta av den ibland när inga tider finns att passa.
Efter frukost en lång promenad tillsammans, Jonas och jag och hunden. Det var osannolikt vackert. Några minusgrader men vindstilla. Solsken och blå himmel. Hög och klar luft. Och hela naturen var inbäddad i rimfrost som glimmade och glittrade när solen kom åt att lysa på den.
Vi gick genom skogen och det var hur vackert som helst. Hundskall som sa oss att jakt pågick i närheten. I övrigt tyst och stilla.
När vi vände hemåt på vägen mellan åkrar och fält kunde vi knappast se i det starka solljuset vi hade rakt emot oss. Om en då riktigt kände efter och använde sin fantasi kunde en ana att solen lovade stordåd om en månad eller så. Då kommer februarisolen bryta igenom för att värma frusna ansikten och själar, avslöja oputsade fönster och skapa dagsmeja i snön på gatorna.
Rimfrosten gjorde växthuset ogenomskinligt |
Lagerhägg i trädgården |
Lingon |
Tall |
Ljuset bryter fram |
Ville ta kort på oss alla tre. Bara hunden ser bra ut :D |
Om en stund ska jag gå ner i vävstugan och börja på den andra sängmattan och ikväll kommer dottern tillbaka efter ett par dagar hos en kompis.
Sammantaget en alldeles fantastisk dag.
tisdag 2 januari 2018
Glittrande, ljust och färgsprakande
Rubriken syftar på två saker. Dels hur fyrverkerierna var på nyårsafton. Men främst hur jag önskar att det nya året ska bli för oss alla.
Bilderna är tagna med mobiltelefon och natten var regnig så det är ju verkligen inte högsta klass på dem, men de visar ändå lite av vad jag menar.
Det mest glittrande och minnesvärda är så klart gemenskapen, att umgås med familj, släkt och vänner. Nyårsafton innehöll en hel del av den varan. Så när det gamla året lämnade plats för ett nytt var vi glada, tacksamma och lyckliga över den rikedom vi har av relationer och vänskap.
Bilderna är tagna med mobiltelefon och natten var regnig så det är ju verkligen inte högsta klass på dem, men de visar ändå lite av vad jag menar.
Det mest glittrande och minnesvärda är så klart gemenskapen, att umgås med familj, släkt och vänner. Nyårsafton innehöll en hel del av den varan. Så när det gamla året lämnade plats för ett nytt var vi glada, tacksamma och lyckliga över den rikedom vi har av relationer och vänskap.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)