Gömstället

Mörkaste november. Regnet öser ner där ute. Jag fryser och är trött. Och känner mig allmänt gnällig. Saknaden känns svår, efter dem jag älskar mycket men träffar för sällan. Tungsinnet tränger sig på.

Brygger mig en stor balja te. Lägger ost och kex på ett fat. Och några av årets allra sista tomater. Flyr ner i källaren.

Teet värmer min kropp inifrån. Och själen värms när jag fixar med mina vävar, ser på garnernas vackra nyanser och planerar för nästa väv och vem som ska få den i julklapp.

Jag solvar och räknar trådar. Sänder kärleksfulla tankar till dem jag längtar efter, dem som jag väver till. Regnet hörs dovt på avstånd.

Ljuset återvinner långsamt mark i mitt inre. Inte så att svårmodet är borta, men det är hanterbart.
Det blev som en liten ensam picnic i stillhet och med trevlig sysselsättning.

Predikan om kärlek på dom-söndagen

Matt 13:47–50

Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga. Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.

Kristus tillbaka

Temat idag på Domsöndagen är "Kristi återkomst". Det påminner oss om att Han som kommer tillbaka redan har varit här bland oss. Han vet hur det är att vara människa. Vad vi än går igenom, vad som än får oss att falla. Han har varit där.
Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt sonen. (Joh 5:22) Varför det? Jo, bara den som har erfarenhet av att vara människa – bara den som skrattat med oss, gråtit vår gråt, delat livets och jordens alla förutsättningar med oss och kämpat samma kamp som vi – bara den kan döma rättvist.
Så, på domedagen kommer vi att stå inför Jesus själv. Vår bror. Han som älskar oss så mycket att han blev människa för vår skull. Han som älskar oss så mycket att han aldrig slutar söka efter oss. Det är denne Jesus som är den som ska döma. Han förstår mig mer än jag förstår mig själv. Och han förlåter mig mer än jag förlåter mig själv.
Det är han som en dag ska döma. Vi ska inte göra det. Vi ska inte ens spekulera över hur domen kommer att bli

Tillrättavisa inte

En del säger att vi ska tillrättavisa varandra. Gör helst inte det! Gränsen mellan att tillrättavisa och att döma är hårfin. Det är överhängande risk att det som är tänkt som tillrättavisning tas emot som dömande. Och då har vi förstört något fast uppsåtet var gott. Vi kan ha skadat den människan. Och vi har antagligen skadat den relation vi hade och därmed försämrat våra möjligheter att förmedla Guds kärlek.

Jesus som föredöme

Hur gjorde Jesus? På tre ställen står det att Jesus tillrättavisade. Dels Petrus i enrum när han förebrådde Jesus sitt tal om att han skulle lida, dö och uppstå. Dels förebrådde han de elva för att de inte trott på dem som först vittnat om hans uppståndelse. Och dels när Jacob och Johannes ville kalla ner eld från himlen och förgöra den by som inte ville ta emot Jesus och lärjungarna.
Men på hur många ställen som helst står det att han visade kärlek, barmhärtighet och förlåtelse. Den samariska kvinnan med sitt tveksamma förflutna. Farisén som kom om natten för att han inte vågade i dagsljus. Militären ur ockupationsmakten som bad om hjälp för sin son. Evangelierna talar om en lång rad av människor som andra inte hade mycket till övers för, som bara sågs som syndare, tullindrivare, horor, samarier och andra ”andra sortens människor”. De där som inte är som vi, dem som vi inte förstår oss på. Som kanske skrämmer för att de är annorlunda. Dem bemötte Jesus med kärlek och förlåtelse. De fick av hans tid, hans uppmärksamhet och hans helande.
Till och med Judas, när allt var planerat om förrådandet, fick vara med som en självklar del i gemenskapen och få del av hans kärlek.

Skräpfisk?

När vi läser liknelsen i evangelietexten så är det svårt att få ihop det. Gud som är kärlek – slänger han verkligen bort människor som skräpfisk?! Det stämmer inte med den Jesus som möter människorna med kärlek, eller med den erfarenhet jag har av hans omsorg.
Nej Gud slänger inte bort människor! (Biskop Caroline Krooks helgmålsbön igår kväll). Det är synden som slängs bort. Allt ont och dumt som vi gjort och sagt. Det slänger Gud i den brinnande ugnen så att vi kan stå rena och möta honom på den yttersta dagen.

"Dom"-söndagen

Jesus visade många kärlek, men förvånansvärt många gånger handlar berättelserna om de där människorna som inte är som vi, de lite skumma, halvkriminella, de som är annorlunda till sätt eller utseende. De som vi kanske kallar ”dom”, ”dom där”, ”dom andra”.
Lek med orden att det kanske är ”dom”-söndag idag. Just idag kanske det främst handlar om ”dom”. Idag kanske kärleksbudskapet i första hand är riktat till ”dom”. Till dem som Gud kallar ”mina minsta”.
Och vår uppgift spegla Guds kärlek till människor vi möter. Till ”dom”.
Han frågar oss:
Vill du höra ihop med mina minsta?
Vill du tillsammans med dem älska världen för att visa min kärlek?
Vill du vara mina händer och fötter bland dessa mina minsta?

Julafton och domsöndag

Idag hade många affärer rabatt och erbjudanden för att få oss konsumenter att handla extra mycket. Egentligen borde man avstå från att handla, i ren protest. Men så blev det inte.

Vi har ganska länge talat om att köpa en ny kaffemaskin, och häromdagen visade vattenkokaren att den också sett sina bästa dagar. Så när jag såg en helsidesannons i gårdagens tidning om en elfirma i stan som hade satt ner priset med 31% föreslog jag att vi skulle passa på. Det fick bli en julklapp till oss själva. När vi fikat tillsammans efter jobbet öppnade vi paket, läste instruktionsböcker och testade inställningar. Lite som julafton alltså.

En bulligt formad, beige vattenkokare, och en maskin som maler kaffebönor, brygger kaffe och skummar mjölk står nu på vår bänk och väntar på att vi ska bli förtrogna med dem och deras finesser.

Resten av kvällen satt vi med varsin dator i knät, helt fokuserade på domsöndagen som infaller om två dagar. Jag ska predika och Jonas ska leda gudstjänsten. Och även om vi har tänkt och förberett ganska mycket, fanns ett behov att få ihop det sista, att byta tankar om innehåll, ordning och formuleringar. Nu är vi snart klara. Har gjort så gott vi kan. Nu ber vi att Gud, som lett våra tankar i förberedelserna, också ska vara närvarande och, genom sin Helige Ande, beröra oss som är med på gudstjänsten.

Här kan du läsa min domsöndagspredikan som jag höll för tre år sedan. Jag kan lova att det blir mer kärlek än dom även denna gång.

Sköredcirkeln

De började som ett hugskott: På föreläsning om Skillnadens trädgård erbjöds möjlighet att bilda studiecirkel om man var minst tre personer. Eftersom jag satt tillsammans med två likasinnade var vi snabbt överens om att köra igång.
Sen dess har vi träffats drygt ett par timmar vid fem tillfällen. Och vilket välkommet avbrott i vardagen det har blivit. Upplägget är att äta en måltid (där de flesta ingredienser varit hemodlade) och prata om våra trädgårdar, utbyta recept, diskutera odlingstips, förfasa oss över rådjurs och sniglars framfart, glädjas över växt och skörd och prata om en massa annat också.

Idag var vi hemma hos mig. Sjöng födelsedagssång för den som fyllde år, åt wok och gratinerade morötter, och förundrades över både utseende och smak på kiwanon. Nu tar vi paus en månad och fortsätter efter jul.

Wok "på en höft"

Skär kött i bitar och marinera ett par timmar. Eller använd fisk (kortare tid i marinad) eller kyckling.
Marinad:
Nån dl rapsolja, en skvätt vardera av pressad citron, soja och honung. Dessutom två pressade vitlöksklyftor, lite chiliflakes, svartpeppar, salt och örter.
Strimla vit- eller savoykål och förväll hastigt i saltat vatten (Eller använd nudlar om du vill)
Skär valfria grönsaker i mindre bitar. Jag tog en gul och en röd lök, en näve sockerärter från frysen, lite torkad och uppblött fjällskivling, morötter i slantar, några små, hela tomater och ett par blad svartkål.
Hetta upp en wokpanna och häll i kött (med marinad), lök och svamp. När det fräst en stund fyller du på med grönsakerna i den ordning du tror att de behöver mest tid på sig att tillagas.
Servera med matlagningsyoghurt och mer kryddor (chili och grönsakssalt)

Kiwano - afrikans horngurka - har jag odlat tidigare men då skårade vi den för tidigt och den var bara besk och bitter. I år gjorde jag ett nytt försök. En planta i ett lättåtkomligt hörn i växthuset, för detta är en växt som kan skapa en djungel på egen hand. Den rankar iväg och förgrenar sig så man måste hålla efter den hela tiden. Tre frukter blev det på plantan. Stora, gröna och taggiga. När sommaren var slut fick de komma in och ligga på bänken för att eftermogna. Till slut började de övergå i en gul-orange ton.
Jag tänkte att om de någon gång ska uppskattas så är det av vår lilla skördecirkel. Så jag tog fram den mest mogna. Så fort jag satte kniven mot den blödde den alldeles röd vätska. Och när jag skar itu den var den grön inuti. Vi provsmakade på det slajmiga, geléaktiga köttet och konstaterade att den smakade...banan! Ja faktiskt.
Så den blev en liten dessert tillsammans med några chokladbitar och en mugg kaffe.

Jag och mina listor

Häromdagen dök det upp en liten seriestripp i mitt sociala flöde. Texten var ungefär så här

Gör en lista där du varje dag skriver något bra om dig själv!

Min lista:
1. Jag är bra på att skriva listor

Jag log lite för mig själv och tänkte att det där är ganska typiskt mig ;)

Nu skriver jag visserligen inte alltid listor. Men ganska ofta. Igår gjorde jag en igen.
Jag har de senaste dagarna känt mig ganska stressad vid tanken på tiden fram till jul:
Advent är kortare än vanligt i år eftersom julafton infaller på fjärde advent. (Det stör mig lite, för jag tycker om adventstiden och vill både njuta av ljus och förväntan, men också hinna med en massa förberedelser.) Dessutom kommer vi att vara bortresta en av adventshelgerna. Så allt vi vill göra innan jul ska hinnas med på två helger. Den tanken stressar mig mycket.

Så för att hjälpa mig hantera detta blev det en alltså en lista.
Den blev kortare än befarat. Det kändes bra. (Fast jag vet av erfarenhet att jag kommer att göra många fler saker än de som står på listan. Så listan är i praktiken längre än det verkar.)
Fördelen med en lista är att den hjälper mig strukturera, den ger mig överblick och jag kan göra saker i "rätt" ordning. En viktig poäng med att något är nedskrivet på listan är att det inte riskerar att glömmas bort. Visst finns det saker som jag väljer att inte göra, men då är det ett medvetet val - glömt blir det inte.

Även på jobbet finns det ganska mycket att göra de närmsta veckorna. Det är nog bäst att jag skriver en lista!

Farsdagsutflykt

Jag vaknade med en idé i mitt huvud. Jonas var inte svår att övertala. Så vi steg upp och gjorde vissa förberedelser (packade kaffetermos och en påse saffransbullar i en ryggsäck) innan vi gav oss iväg.

Vi tog omvägen förbi kyrkogården för att tända ljus på gravarna, men sen styrde vi kosan mot Mönsterås. Mamma och pappa visste att vi skulle komma och bjuda på farsdagsmiddag så de blev inte förvånade när vi dök upp. Men vad som skulle hända före maten hade de ingen aning om.

Det var strålande vackert väder. Lite kallt, med bara några plusgrader, men med en ganska svag vind. Ett väder som gjort för utflykt! På med jackor och mössor och sen ut. Vi strosade långsamt iväg. Inte hade vi bråttom och målet var att njuta av vädret, gemenskapen och vattenblänk. Vi gick ner mot hamnen och hittade en bänk vänd mot solen. Där slog vi oss ner med vårt kaffe och våra bullar. Sällan är kaffe så gott som på utflykt.

När vi var nöjda följde vi strandlinjen en bit på södra sidan av Mönsteråsviken innan vi svängde av upp mot Kuggås och sneddade genom ett bostadsområde med gamla minnen att samtala kring. Sen var vi snart hemma på Kvarngatan igen.

Alla jättenöjda. Helt underbart väder, gott fika och trevligt småprat om allt och inget.

Sen lagade vi till den utlovade middagen och när vi ätit hjälpte jag mamma med vävstolen.

Ännu en fantastisk dag att lägga till pärlbandet av lyckliga minnen!

Köksvärme

Kulna novemberdagar är det gott att sprida lite värme inomhus.

De sista vita gurkorna är nu slut. Jag rev dem och hade dem i bröddeg. Det blir så saftigt och gott bröd då. Och när jag ändå höll på så bakade jag bullar också. Bullar med saffran, mandelmassa och russin. Ja, jag vet att det är för tidigt. Men det är bara för att kompensera för alla år då jag bakat dem för sent 😉

Nu har mängden grönsaker på bänken minskat tillräckligt för att det ska få plats både en lykta och ett par skyttlar. Trevligt att blanda upp grönsakerna med lite annat pynt.

Älgvittring

Efter några veckors konvalescens med en trött axel var jag äntligen tillbaka på våra jaktmarker.

Trots en ganska kall morgon med en ihållande blåst var vi en tapper skara som samlades i kojan för att prata strunt en stund, och göra upp planer för dagens jakt. Jonas hade sett en älg i Herberts mosse igår och vi chansade på att han var kvar i området så vi bemannade Jims torn, Mellantornet, Norråkern och Willys kurva och sen gav sig Jonas och Bimbim in i såten.

Nyponsoppa värmer i kallt jakttorn

Utsikt från Mellantornet

Efter en stund hördes ett lågmält anrop på komradion. En av passkyttarna hade två älgar i närheten men inte i skottläge. Sannolikt en ko och en kviga. Gutt! Hoppet tändes att vi kanske skulle få omkull något idag. När Jonas och hunden närmade sig ökade min uppmärksamhet eftersom jag satt rätt nära. Älgarna gick undan för hund och människa, men de hade inte så bråttom. Inom kort hade de dock försvunnit ur synhåll utan att någon fått skottchans.

Lite senare var det äntligen återsamling med kaffe och diskussioner om vart älgarna gått och var de möjligen kunde vara nu. Vi bestämde oss för att försöka igen. En av oss gick (utan hund) genom en mindre såt och vi andra satt på pass. Men ingen älg i sikte denna gången.

Jaja, inget att deppa över. Vi var glada att fått se älgar, de fanns i alla fall på våra marker idag. Vi skildes åt och körde iväg.

Många små mesar i björken

På väg hem genom jaktmarken såg vi älg! Stannade och kollade i kikare. En ganska grann tjur. Vi tittade på honom och han tittade på oss. Efter ett par minuter vände han och vandrade ur synhåll. Nu var vi bara tre jägare kvar men bestämde oss ändå för ett försök. PO och jag på pass, och Jonas gick in för att stöta honom mot oss. Jodå han fanns kvar, hade bara gått undan några tiotal meter. Men som vanligt - och kanske för att både PO och jag hade vinden i ryggen och alltså spred vår lukt rakt in mot honom - blev vi lurade igen. Han gick in bakom PO och vi fick se slaget förlorat.

Medan jag väntade på älgen, i lä av en rotvälta, fick jag se några rådjur springa förbi, och vinterns första domherrar satt med runda magar i ett träd framför mig.

Åkte hem efter en ovanligt lång dag i skogen. Mycket glada över naturupplevelserna.

Oväntat besök

Jag bjöd inte på Gevalia, vilket reklamen annars rekommenderar när man får oväntat besök. Jag bjöd på tomatpaj, gurksallad och en kopp te.

På förmiddagen pinglade det in ett sms från en kär vän jag träffar alldeles för sällan. Så innerligt glad över att vi kunde ta en långlunch och hinna umgås och prata en stund.

Vänskap - det är grejer det! 💗

Andlöst vacker tisdagsmorgon i november

Redan ganska tidigt igår kväll kröp temperaturen ner mot nollan och man kunde ana att det skulle bli en kall natt. Och så blev det - stjärnklart och med en stor måne som lyste upp mörkret. Så småningom grydde morgonen med samma höga, klara luft, samma kyla och samma stillhet. 

När jag kom till Kalmar tog morgonens skönhet nästan andan ur mig. Solen hade klättrat en bit upp över horisonten och målade allt i en mjuk gul nyans. Det var helt vindstilla, vilket nästan aldrig inträffar i kuststaden Kalmar. Inte en krusning syntes på vattnet.

Jag var tvungen att ta en liten omväg för att föreviga känslan innan jag gick in på jobbet.

Effekten av en restprodukt

Nästan hela mitt vuxna liv har jag komposterat. Både trädgårdsavfall och köksavfall har hamnat i en sluten kompostbehållare. Den bebos av mängder med små röda maskar som effektivt omvandlar allt vi stoppar i den till svart, näringsrik jord. Den är så näringsrik att den måste blandas ut med sämre jord för att kunna användas, vi har tillsatt kompost som man gör med gödning. Ibland har vi dessutom matat jorden med hönsgödsel. Men kompostjorden har varit "dunder" nog för att allt ska växa och trivas och ge både blomning och frukt i vår trädgård.

Komposteringen är en ganska långsam process. Vi har grävt ur behållaren en gång om året. Och det är ett rätt tungt jobb.

Nyligen skaffade vi ett annat sätt att ta tillvara hushållsavfallet och påskynda nedbrytningen. Nämligen bokashi som är ganska "inne" just nu.

Principen är att man tillför goda mikroorganismer och lagrar hushållsavfallet i slutna kärl för att begränsa mängden syre som kommer åt det. Efter två veckor gräver man ner det i ett land eller en rabatt och där går nedbrytningen mycket snabbare än i komposten och man har fin jord inom bara två-tre veckor.

Vi har hållit på några månader och alltså inte haft nytta av det i trädgården i sommar, så jag får återkomma med rapport om det verkligen är en sån mirakelkur som många hävdar.

Men restprodukten - "lakvattnet" som är den vätska man tappar ur behållaren - den kan jag redan lovprisa. Jonas och jag brukar ha fina orkidéer i vardagsrumsfönstret. Men nu när jag vattnat dem med utspätt lakvatten slår de alla tidigare rekord. Inte nog med att det är knoppar och nya stänglar på många av dem, (för det är inget ovanligt) utan det är MASSOR av knoppar och MÅNGA nya stänglar. Och kolla blomningen på den här!!

Blå trekantig sjal

När jag första gången hörde talas om att väva trekantigt, var jag både skeptisk och undrande: "Hur skulle man kunna göra det?!"
När jag sen kom över en beskrivning så var det så självklart och enkelt: "SÅ är det ju förstås! Att jag inte tänkt på det förut?!"

Sen tog det ett bra tag innan det blev av. Jag behövde köpa garn. Och sommar och odlingstid kom emellan. Men så småningom varpade jag och började sätta upp väven. När jag gjorde illa armen blev det lite terapi för själen och träning för armen att långsamt och försiktigt väva en liten bit då och då.
Nu är armen nästan bra igen så jag har klarat längre stunder. Och ju smalare väven blivit desto snabbare har det gått att väva. Plus det där drivet att bli klar och se slutresultatet. Så på slutet har det gått undan.

Det är ju lite pyssligt att göra alla förberedelser för en sjal i taget, men det finns nog inget att välja på. Man klipper av ett par varptrådar i taget och använder dem till inslag. Alltså drar man ut dem ur solv och sked. Så det finns liksom inget att fortsätta med när man är klar. Det är bara att dra på en ny varp.

Ett par praktiska tips som jag tror underlättat.
Jag band ett rep från framknytningskäppen till den käppen som spänner varpen bakåt mot garnbommen. Detta gjorde jag på den sida där jag klippte av varptrådarna (min högra nedan). Jag tror att det gjorde stor nytta i att hålla väven jämnare spänd så att det inte bara var de sista varptrådarna som allt hängde på.
För att inte solvkäpparna skulle spreta som plockepinn när de bara belastades i ena änden satte jag gummisnoddar runt dem. De hölls ihop. Men inte hårdare än att jag kunde trampa upp önskat skäl.

I vanliga fall vet jag hur jag ska hantera kanterna för att de ska bli snygga. Men lite svårt var det att veta hur jag skulle göra med den diagonala kanten som skapades där trådarna vände från att vara varp till att bli inslag. Efteråt kan jag konstatera att jag ska nog spänna lite mer nästa gång.

Nästa gång ja. Jag har grupperat mina återstående ullgarner så att de kan bilda några nya sjalar. Vilken färgkombination tycker du är snyggast?

Orange

...är också en fin färg