Sextaggare

Ibland åker Jonas ut på vaktjakt utan att jag är med. Igårkväll var det ombytta roller. Jag hade verkligen lust att åka och sätta mig i ett torn, men han hade inte tid eftersom han lovat hjälpa en granne. Så jag lämnade man och hund hemma och körde till skogs.

Satte mig i Mellantornet som står vid en tämligen ny fälla - det har inte kommit upp så mycket ätbart där än, men lite. Det blev ytterligare en sån ljuvlig kväll som september redan har bjudit på gång efter gång. Den lilla vind som varit stillnade ut, himlen var alldeles blå och luften hög och klar samtidigt som dagens sensommarvärme dröjde sig kvar. Och inte en mygga. Så jag satt där och formligen njöt. Att småfåglarna pep och kvittrade och tjattrade runt omkring gjorde ju inte upplevelsen sämre. Dessutom funderade jag på Döden och livet. Det är nämligen söndagens tema i kyrkoåret och jag ska hålla i en gudstjänst (och predikan) på söndag. Jag hann tänka och anteckna en hel del.

Jag hade nästan suttit ett par timmar utan att se till något djur och började så smått kolla på klockan och fundera på hur länge jag skulle vara kvar. Då kom det ett rådjur utspringande precis där vägen viker av och försvinner ur synfältet. På med hörselkåpor och upp med kikare. Men ett kalhygge är inte enfärgad platt mark och rådjuret hade lite bråttom så innan jag fick syn på den i kikaren hade den kommit en bit bort. Konstaterade både att det var FÖR långt bort och att det faktiskt var en bock, även om hornen var små.

Den höll sig där borta, ibland synlig och ibland dold. Men den var kvar, så jag tittade på den i kikarsiktet ibland och tänkte att den kunde ju komma närmare.

Och det gjorde den! Den gick och kollade bort mot skogsbrynet och plötsligt (tyckte jag i alla fall) dök det upp en bock till. Med större horn. Och båda strosade allt närmare mig. Så trevligt!

Jag är rätt oerfaren som skytt så jag chansar inte; kollar mycket, överväger avstånd och förutsättningar, är noga med skjutstöd och kramar så långsamt att bocken flera gånger hann vrida undan eller flytta sig. Men de kom hela tiden närmare.

Och så var det detta med tiden.
En FÅR skjuta rådjur till en timme efter solens nergång. Men det gör inte jag för då är det alldeles för mörkt. Förra gången jag sköt en bock hoppade den iväg 20-30 meter och jag fick leta efter den en god stund, med stigande ångest, trots att skottet satt perfekt. I beräkningen måste det finnas tid för sånt också innan natten tar över helt.
Och redan nu var det något senare än jag egentligen tänkt. Men de var så nära nu. Och jag visste ju att Jonas var hemma och kunde komma och hjälpa mig om det behövdes.

Så jag sköt. Och han föll ihop och blev liggande på platsen. Åh så skönt!

Lite darrig ändå klättrade jag ner ur tornet, traskade fram över fällan och konstaterade att allt var klart. Tog ett kort, strök honom över pälsen, beundrade hornen. Sen var det dags att börja jobba. När jag öppnat upp och fått ur maginnehållet kom Jonas för att hjälpa mig så han fick dra den över stock och sten till bilen (det är ett av de tyngsta momenten i hela hanteringen), och så tog han några kort.

Sen körde vi hem. Hjälptes åt att hänga upp den i ställningen i garaget, flå den, ta bort allt skottskadat, "sota" den, ta bort lungor, hjärta mm och slutligen trä på den en viltsäck som skydd mot insekter. (Jonas fick göra de tyngsta momenten, t.ex. när ben skulle sågas/brytas.)

När vi var klara behövdes något att dricka, dagens andra dusch och så väntade sängen. Det gick faktiskt rätt bra att somna, trots alla tankar som snurrade runt, alla detaljer jag gick igenom och repeterade, all energi och adrenalin som fortfarande fanns i kroppen.

Det är en känsla som inte går att beskriva; vördnad, förundran, stolthet, tacksamhet.