En svensk klassiker

En del vägar är vackra att cykla på

Vätternrundan, Vansbrosimmet, Lidingöloppet och Vasaloppet på ett år. Nej det har aldrig lockat mig. Dels är jag ingen tävlingsmänniska och dels gillar jag inte att träna. Men nu ska det ändå bli av. På sätt och vis...

Bakgrunden är så klart det dåliga samvetet - man borde träna men jag kan inte förmå mig till det. Jonas och jag har sökt efter någon träning som vi kunde ägna oss åt tillsammans men hittar hela tiden så många skäl för varför det inte skulle funka: hans arbetstider, mitt ointresse av bollsporter och hans motstånd mot att vara i en träningslokal, det finns alltid sådant vi hellre prioriterar att göra (jaga, väva mm) och så där fortsätter det med många argument. Vi vet att vi skulle behöva någon sorts träning men inget blir av.

På vårvintern fick vi reklam om ica-klassikern, resonerade lite och anmälde oss. Upplägget är enkelt: Man utför de fyra klassiska momenten och sträckorna, men utdraget över avsevärt längre tid. En välkomnande form där många kan lyckas oavsett hur man haft det med träningen innan. Det började med Vätternrundan och man har nio veckor på sig att cykla 30 mil. Under sensommaren är det sex veckor för 3000 m simning. Sent på hösten har man lika många veckor på sig för att löpa/gå 30 km. Och på vårvintern ska det avverkas 9 mil på skidor under sex veckor. Utslaget per dag blir det inte mycket. Cykling och löpning (promenad) gör jag ju redan, och hunden måste ju ändå rastas, så där tror jag nog jag kan klara det. Men simming och - ännu värre - skidåkning återstår att se hur det blir med.

Och detta med ica-klassikern har räckt som motivation! Jag har tagit cykeln till stationen även de dagar det annars hade varit lätt att ta bilen, vi har tillsammans kört ett par cykelutflykter och nu, när det är dags för "målgång" kan vi konstatera att vi båda kommer att klara målsättningen för den här sträckan. Det känns bra. Och lite som en seger för visst har vi cyklat mer än vi skulle gjort utan den här utmaningen. Och redan resonerar vi om hur vi ska göra för att få simningen att bli av.

Positiva bieffekter är att jag har hunnit med att se, lukta på och uppleva våren. Slånen blommade ju över hiskeligt fort i våra trakter, men jag hann ändå se det, dag för dag. En annan bieffekt är att hunden har bättre kondis än annars så här års. Och antagligen jag också.

Liten man cyklar bland stora träd

Hemkomna efter vår senaste gemensamma runda

Hunden och jag pausar vid Rismåla göl