Gårdagens paj

Igår gjorde vi paj på rådjursfärs. Jag hittade ett recept som jag tog lite inspiration från och så gjorde jag lite som jag ville (som vanligt). Den blev jättegod. Så för att ha en chans att göra ungefär likadant en annan gång så skriver jag receptet här.

Pajdeg:
3 dl vetemjöl
75 g margarin
1 dl matlagningsyoughurt
1 krm salt
15 minuter i 200 grader

Fyllning:
500 g rådjursfärs
1 hackad röd lök
1 pkt bacon klippt i bitar
1 pressade vitlöksklyftor
1 tsk grönsakssalt
svartpeppar
1 msk tomatpuré
2-3 dl tomatsås eller krossade tomater
Fräs färs, lök och bacon i olivolja och margarin. Tillsätt allt det andra och låt puttra

Topping
1½ dl förvälld och urkramad mangold
2 ägg
ca 1 dl grädde
1½ dl riven ost
75 g brieost
salt
vitpeppar
Hacka ihop allt i matberedaren

Bred ut fyllningen och toppingen i pajskalet. Grädda ca 30 minuter i 225 grader tills den stannade

Sista

Igår var sista jakt-dagen för den här säsongen. Imorgon får man inte längre släppa hund och inte skjuta älg eller rådjur. Så trots en ganska trist väderprognos samlades vi i gryningsljuset för att prata en stund, fördela passen och sätta igång. Jag valde för en gångs skull det pass vi kallar Björken, mest för att där skulle jag få en del skydd mot den bitande vinden. Allteftersom vi ropade oss klara började duggregnet falla. Hundföraren och Jussi började söka igenom såten. Men antingen var Jussi trött idag, eller också fanns det inte färska spår av djur för han höll sig ganska nära sin husse och stack bara iväg på någon kortare runda.
Kaffe och macka värmde gott i pausen.
Sen var det dags för mig och en annan hundförare att samtidigt släppa våra hundar. Om Daisy fick upp något spår vet jag inte, men Bimbim gjorde det. Hon drev iväg några vändor, bl.a. ett tillfälle då hon antagligen fick upp hare för hon skallade så det sjöng i skogen, och fort gick det. Men ingen av oss kom till skott.
Regnet tilltog rejält periodvis så vi var en skara ganska blöta jägare och hundar som tackade varann för den här säsongen, lämnade skogen och gav oss av hemåt.


Idag har Jonas plockat ner det sista av julen när han tog bort utegranarna. Ja det är väl dags nu. Visserligen uppskattar jag när de står och sprider lite ljus. Men allting har sin tid och julen är oåterkalleligen slut. Idag var kyndelsmässodagen och jag har förstått att för somliga är det den riktiga slutpunkten för julen.

Söndag eftermiddag och jag har som vanligt uppdaterat kyrkans hemsida. Men det var för sista gången. Det känns lite vemodigt trots att det är mitt eget val. Nu får vi se vad som ligger framför. Kanske helt andra uppgifter i Guds rike. Tacksam för det som varit

Spade och pussel

Jag har lyssnat på tal av statsminister Stefan Löfven idag. Men inte bara honom. Läser man tidningsartiklar idag och till och med Linneuniversitetets facebookstatus kan man tro att det bara var han och universitetets rektor Stephen Hwang som deltog vid det första spadtaget för bygget av det nya stadsintegrerade universitetet i Kalmar hamn. Men det är fel. De var sex personer som hjälptes åt. Tre av dem höll tal, förutom de två ovan nämnda också Erika Angelsmark, vice ordförande för studentkåren Linnéstudenterna.

Med på scenen var också Pierre Olofsson, VD för Skanska Sverige, Peter Leimdörfer, ordförande för Svea Fastigheter och Johan Persson, kommunstyrelsens ordförande i Kalmar.

När det var dags för spadtaget visade sig det vara av annorlunda sort. De inblandade la varsin pusselbit som tillsammans formade en bild av hur det kommer att se ut när bygget är klart. Statsministern la första pusselbiten. Den sista - den som fullbordade bilden - las av kvinnan som representerade studenterna, framtiden. Det kändes bra.

Kallt och blåsigt var det att stå där. Men lite högtidligt och kanske lite känsla av "historiens vingslag". Kaffe och god muffins var inte heller dumt.

Två saker vill jag uppmärksamma. 
Från början var det tänkt att vara sex män som tog spadtaget. Men tack och lov har regeringen en policy och följer den. Statsministern kunde gärna delta MEN BARA OM DET FANNS KVINNOR MED. Tack! Det borde inte vara en stor sak. Det borde vara självklart. Men som samhället ser ut så gläder det mig att någon har en tydlig linje och håller den.
Erika var dessutom den enda som var klädd för att matcha uppdraget. Kolla vad fint hennes mössa stämmer med prickarna i Linnéuniversitetets logga!

Njuter av nuet

Idag har jag det så bra!

Lång sovmorgon. Lång varm dusch. Sköna produkter som boostar huden.

God frukost.

Sen var jag laddad att fixa och dona. Satte ludde och tvättmaskinen i arbete medan jag plockade undan och grejade. Ni vet, sånt där som knappt syns att man gör, men som syns när man inte gjort på ett tag.

Fick rapport från jägarna som har en lyckad förmiddag.

Och just nu njuter jag årets första fika i växthuset. Väl påpälsad fryser jag inte. Här är ljust. Och rimfrosten på rutorna är så vackert. Och så finns här ett löfte om vår, varmare dagar och odling.

Snart ska jag gå in och lägga på nya dukar och pynta lite. Sen blir det god wok tillsammans med mannen. Och ikväll hänger det nyskjutna djur i vårt garage igen.

Vitt och kallt

Ja, jag vet att det är vackert. Jag tycker också det. Och jag säger ofta så här års att jag hellre har snö och kallt än grått horisontellt regn i flera månader.

Men jag ljuger! Både för mig själv och andra.

Jag vill inte ha det så här kallt!

Mitt problem är att jag inte mår bra av att frysa. Det är som att min själ blir bottenfrusen, förlamad. Och det tar lång tid att tina upp. Det är alltså inte bara en fråga om att gilla eller inte gilla vintern. Det är på en annan nivå. Vintern gör mig förutom förlamad i själen, också långsam, ledsen, modfälld och väldigt lättpåverkad av negativa saker. Jag är i vissa avseenden en annan person jämfört med när jag är upptinad.

Ja, jag tycker fortfarande att snön och rimfrosten är jättevackert. Men det räcker med bara lite. För min del är det tillräckligt nu. Nu är jag redo för vår. Jag behöver vår för att tina upp, för att mina livsandar ska vakna, för att jag ska känna hopp.

Inte undra på att jag så ofta mår dåligt under februari. Jag går och längtar och väntar och hoppas på vår och värme och sol. Men under februari är det långt dit. Förra året var det vinter hela mars också. Jag minns det med fasa.

Vanligtvis klarar jag januari på minnet av alla ljus och gemenskapsvärme runt julhelgerna. Men nu har jag två dagar i följd frusit alldeles för mycket. Blivit så där nedtryckt och nedstämd.

Förlåt att jag klagar. Det är egentligen jättefint!

På tåget i morse fanns en aning av rosa mot horisonten i öster i kontrast mot skogen och sjön som var svarta (trots snön, men det var ju så tidigt). När jag närmade mig jobbet reste sig tornet på Teleborgs slott snöigt mot en klarblå himmel utan ett moln. Utanför fikarummet är balkongräcket ogenomskinligt av tjock frost. Ja, det är vackert! Jag tycker det. Men...

Låt Gud överraska dig

God gudstjänst i Nybro Missionskyrka idag.
Predikan utgick ifrån texten om om Jesus och den samariska kvinnan vid Sykars brunn i Joh 4:1–29. Jag vill förmedla fritt från slutet av predikan (osäkert vad av följande som faktiskt sas och vad som är mina tankar inspirerade av det).

Jesus följde minsann inte alltid konventionen och gjorde definitivt inte alltid det som väntades av både honom och alla andra. Judar på vandring från Judeen till Galileen tog en omväg för att inte behöva passera Samarien. Så gjorde inte Jesus. Han måste gå in i Samarien, för han visste att där fanns en kvinna som behövde frälsning.
En samarisk man skulle sannolikt inte pratat med den här kvinnan och ABSOLUT INTE en judisk man. När Jesus tilltalar kvinnan blev hon så överraskad att hon måste fråga varför. När lärjungarna senare kommer tillbaka och ser att han samtalar med henne blir de också förvånade.

(I våras skrev jag faktiskt ett blogginlägg om överraskningarnas Gud. Det tänkte jag lite på under predikan.)

Får Gud överraska dig och göra dig förvånad? Eller vet du i förväg vad han förväntas göra och säga? Så bestämt att han inte får utrymme att göra det han vill? Tänk om din övertygelse begränsar Gud!

Vi är många som läser bibeln och är säkra på hur det ena och det andra ska tolkas. Och när andra tolkar på ett annat sätt blir det lätt en konflikt.
För jag vet ju hur det är och vad som är sant!
Precis lika övertygad som min motpart. 
Men om vi istället valde att öppna dörren, att ge Gud utrymme att visa hur han vill ha det. Då skulle konflikterna minska både i min församling, i spänningen mellan Israel och Palestina och i så många andra sammanhang. Om vi kunde visa varann respekt och kärlek och vara ödmjuka inför det faktum att ingen av oss sitter inne med hela sanningen om Gud, ingen av oss kan ge honom regi eller direktiv. Då skulle våra mellanmänskliga relationer växa, och vår upplevelse av Gud skulle nå helt andra dimensioner.

Jag tänker ibland att när vi ber Gud om något så gör vi oss ofta förväntningar om HUR bönesvaret ska vara förpackat. Och så tittar vi bara efter det. Och missar att han kanske redan har svarat. Men på ett helt annat sätt.

Så släpp på förväntningarna om hurdan Gud är och vad han ämnar nu och i framtiden! Sluta begränsa honom till vad du förstår och behärskar! Ge honom fritt spelrum att vara stor och gudomlig!
Låt Gud överraska dig!

Det är lite mycket just nu

Säger vi inte så ganska ofta?!
Kanske väl medvetna om att det för det mesta är lite för mycket att göra, lite för mycket att oroa sig över, lite för mycket dåligt samvete över saker man inte gjort.
Men kanske behöver man få säga det ändå. Trots att man egentligen vet att just nu är normaltillståndet. Man kanske behöver det som ett mantra. Som något som hjälper en hålla ut en stund till. För då har man i alla fall hoppet om att det snart blir lite lugnare tempo. Kanske.

Jag ska egentligen inte klaga. Jag har ett jobb jag trivs med, jag har uppgifter och ansvar i kyrkan, jag har familj och vänner att umgås med (eller ha dåligt samvete för att jag inte umgåtts med), jag har intressen och hobbys, jag har hus och hem att ta hand om. Visst är det fantastiskt! Verkligen!

Fast det var väl inte så det kändes inatt när jag skrev verksamhetsberättelse inför årsmötet och visste att klockan skulle ringa långt innan jag sovit klart.

Men det funkade. Jag skrev klart. Jag vaknade när jag skulle. Piggare än förväntat. Gud är god.

Avslut och början

Vävstolen står tom och naken igen. Jag klippte ner den blå sjal-väven häromdagen när det inte gick att få ett riktigt skäl längre.

Den sista sjalen blev kortare än jag ville, men den är väldigt snygg i randningen. Tack vare dotterns uppmaning att väva på inspiration och inte nödvändigtvis så regelbundet så fick den här sjalen smala och breda och pyttesmala ränder. Men gåsögon i allt. Jag är väldigt nöjd.

Så nu knyter jag frans. De tre första sjalarna har fått drejad frans, men nu har jag knutit annorlunda (vet inte vad tekniken kan heta). Mycket snabbare att göra och snyggt på ett annat sätt. En sjal kvar att knyta. Undrar vad jag ska välja.

Parallellt med att jag avslutar de blå sjalarna påbörjar jag nästa projekt.
Jag har massor av garn i källaren och skulle kunna hitta på "vad som helst". Men i dagsläget står allt i lådor så det är svårt att få överblick. Dessutom har jag ingen ny idé om vad jag ska göra. Det skulle jag väl kunna fundera ut, men det tar ju en stund. Och eftersom vi skulle till mamma och pappa igår, så ville jag passa på och använda hennes varpa. Så det blir en sjalväv till. Föga fantasifullt kanske. Men lagom lätt. Den här kommer att gå i gråskala, vävas i tekniken munkabälte och varpen räcker bara till två sjalar. En till mig och en till sonen O om han är intresserad.

Mannen tog en selfie med mig och varpan :D

Inte ett barr

Både när vi hittade den i skogen och när vi satte in den i vardagsrummet var jag aningen skeptisk till vår julgran. Jag tyckte den var lite för smal. Jag gillar täta, breda, svulstiga granar i Disney-stil och det når denna granen inte upp till.

Men jag har "förlåtit" den för den är söt ändå. Och jag har insett att den är lagom liten och nätt för utrymmet den har att tillgå - mellan kaminen och sideboarden.

Och nu kan jag inte annat än vara jättenöjd med den. Den barrar inte. Inte ett enda barr har fallit sen vi tog in den två dagar före julafton. Imponerande och väldigt praktiskt (och, nej det är ingen plastgran).

liten och nätt

jag gillar julgranskulor

inte ett barr!

Snö och blommor

På kvällen annandag jul kom några snöflingor och sen dess har det varit minusgrader så den lilla snö som kom då har fått ligga kvar. Och det har faktiskt fyllts på lite, lite då och då. Idag snöade det så pass att det var lönt att skotta. Och ljuvligt med en skogspromenad. Jag och dottern tog med hunden och kamera och gav oss ut. Många vackra vyer med snötyngda grenar, julkortsvarning, rosaskimrande himmel i skymningen, lätt snöfall. Och på många av korten en glad och sprallig hund som rusade hit och dit. Visserligen fick jag nöja mig med mobilfoton eftersom kamerabatteriet var ganska urladdat. Men vi fick en trivsam promenad med hög njutningsfaktor i skogen där snön dämpade ljudet allt var fridfullt.

När jag var som mest förkyld och dålig köpte Jonas rosor åt mig. Vita och rosa och ljuvliga. De vita står sig men alla de rosa har blivit trötta i nacken. För att om möjligt rädda situationen ytterligare någon dag skar jag ner dem rejält och placerade dem tätt i en vid vas där alla fick stöd. Effekten blev mycket bättre än jag föreställt mig. Kompakt rosa skönhet. Inte alls någon nödlösning.

Det finns så många blommor jag tycker om. Och så här års älskar jag verkligen amaryllis! Varje år måste jag köpa några stycken. Och eftersom andra vet att jag gillar dem brukar jag få några. Jag sparar alltid lökarna och ibland väljer de att blomma igen. Så det blir många amaryllis i många färger. Just nu ser det ut så här på bänken mellan köket och vardagsrummet. Njutning i form av stora klockor.

Blå is

Min knasiga man har (sedan nåt år tillbaka) satt upp en led-slinga i växthuset.
Under julen har den varit tomteröd, ibland har den vitt ljus och det händer (i synnerhet när ungdomarna varit i farten) att den blinkar som värsta discot. Jag undrar i mitt stilla sinne vad grannarna ska tänka om oss. Men låter oftast man och barn hållas och roa sig bäst de vill. Ibland bromsar jag dem dock när jag tror att tomatplantorna blir stressade av att det aldrig är mörkt.

Idag har vi ny färg. Blått. Krispigt på något sätt. Riktigt fint mot den vita snön. Känns som att ljuset på marken tar upp färgen och förstärks på nåt sätt. Jag får lite associationer till filmen Frost. Eller vad tycker du?

I have a blue greenhouse :)

Mitt 2015

Jag tänkte mig en bildkavalkad över året som gått med en bild per månad, men det blev inte så enkelt. Vissa saker är inte fotograferade och en del månader hände flera saker som kan vara kul att ta med. När jag tittar tillbaka inser jag att det här året innehållit en salig blandning av allt möjligt. Så är också mitt liv. Och det är jag glad för. Här ryms jakt, handarbete, odling, naturupplevelser, relationer, jobb, kyrkan och en massa annat. Här kommer några glimtar från mitt 2015:

Tågresor tillhör i allra högsta grad min vardag eftersom jag pendlar till jobbet i Växjö varje dag. Fullt så festligt som bilden gör gällande är det dock inte - alldeles för ofta är tåget försenat och jag kommer hem fem minuter eller en timme senare än planerat. Ogillar det.

Det här är också en del av mitt år 2015. Året började riktigt tungt även om det är lätt att glömma nu. Samtal med en kbt-terapeut och behandlingar och kosttillskott hos en osteopat har förändrat både själ och kropp till att må så mycket bättre. Tacksam.

En hel äng av klosterliljor hittade vi i trädgården hos goda vänner när vi besökte dem på vårvintern. Det är blommor jag önskat mig i flera år, sen dottern visade dem i Vadstena. Vännerna med ängen lånade välvilligt ut en spade så nu hoppas jag att dessa ljuvligheter vill trivas också hos oss.

Påskmusikalen "Hammarslagen" uppfördes igen i Nybro efter några års paus. Samarbete mellan Pingstkyrkan och Missionskyrkan möjliggjorde detta. Här syns tempelpolisen Jonas med kören i bakgrunden. Mäktigt budskap och upplevelse.

Nästan varje vår åker vi på utflykt till Öland för att titta på blommor i överflöd. Så också i år. Dessa humleblomster får symbolisera den dagen. Växtkraft och skönhet.

Jonas och jag fick möjligheten att vara med på Equmeniakyrkans kyrkokonferens i våras. En tillställning med förhandlingar och beslut, gudstjänster, sång, samtal. Liv och fest.

Minisemestern på Österlen gav oss tre härliga dagar. Vi tittade på havet, stränder, små byar och gulliga hus. Vi inspirerades av odlingarna hos Mandelmanns, fascinerades naturen vid Forsakar, vilade blicken på horisonten sedd från Stens huvud, skramlade i ångtåg på Brösarp, vilade i skugga av ett tulpanträd på det b&b där vi bodde, drack kaffe på mysiga fik, mumsade god mat, pratade mycket med varann och hade det väldigt gott på många vis. Av alla vackra foton väljer jag ändå det här taget från hamnen i Kivik. Tänk att bo så. Två gamla hus hopbyggda med en glasdel. Vilket ljus! Och vilka odlingsmöjligheter!

Sommarutflykt med jobbet: Guidning på Kronobergs slottsruin, och en rejäl åktur med Ångaren Thor över Helgasjön och slussarna i Åby. Trevliga kollegor, nya vyer. Vatten.

Jag tog med Jonas till ett ställe han aldrig besökt - Stensjö by. Alla som inte varit där rekommenderas en utflykt. Det är så vackert. Genuint småländskt. Vi gick på vindlande stigar genom markerna och njöt av gråsparvarnas sällskap när vi fikade.

Eriksbergs vilthägn var nästa utflykt den här sommaren. Denna gång ihop med mina föräldrar. Vi hade en lyckad dag där de flesta av hägnets djurarter visade sig på nära håll, vädret var fint och humöret på topp.

Jag fyllde 50 år och det är verkligen något jag kan rekommendera! Massor av goda vänner och släktingar från när och fjärran dök upp. Det blev en dag välfylld av samtal, skratt, sång och dragspel, barnbus, mat, fika och kärlek. Tacksam för åren jag fått och för festdagen!

Vävningen får representeras av den här bilden. Sjalen har jag gjort själv från planering och hela vägen till att tvinna den sista fransen. Jag är enormt stolt och glad över den och använder den ofta.

Det här var ett av årets mest känslosamma ögonblick. Bröllop är ju vackert och rörande som det är, men när bruden flankerades av två väninnor svämmade jag över av minnen. Alla tre har varit "mina" tonåringar i kyrkan och när jag såg dem så här kom det över mig hur mycket jag älskar alla dessa ungdomar, hur mycket bus och rolighet vi hade, hur många samtal och böner. Kort sagt hur fantastiskt det var för oss alla att få vara en del av den där tonårsgruppen.

Många säger att det gånga året var dåligt ur odlings- och skördeperspektiv. Ja, det var nog sämre än en del andra år. Men jag har ingen anledning att klaga. Överflödet av tomater och andra grönsaker får mig att känna mig så rik. Och smaken på mat man tillagat mellan jorden och tallriken, kan inte mäta sig med den där råvarorna transporterats och lagrats. Så jag planerar att odla för mycket det kommande året också.

Jakten är ytterligare an av alla de saker jag vill hinna med. Vi är nio pers (och fem hundar) i jaktlaget, ganska olika som individer men tillsammans blir det bra. Grönklädda timmar i skogen fyller på energin (och ibland köttlagret).

Vi har förmånen att vara del av en ganska stor och brokig familj som vi gärna umgås med i olika konstellationer och sammanhang. Mindys dop får symbolisera familjehögtiderna.

Två söner i Dalarna. Avståndet gör att vi inte träffas jätteofta. Men när jag var på konferens i Falun med jobbet passade jag på att förlänga resan ett par dagar och hinna krama dem en stund. Och njuta en gnutta av den vackra naturen. Här utsikt över Siljan sett från Tällbergs sluttningar.

Mammas 80-årsdag fick ett eget inlägg. Här är jubilaren tillsammans med några av barnbarnen. Fyra stiliga bröder.

Och så jul. Vi var bekymrade över att morfar missat klädkoden "röd" tills vi upptäckte att han hade strumpor med julmotiv. Då kunde vi andas ut. Och äta gott tillsammans ;)

2015 var också året då jag krigade för att det gamla metodistkapellet i byn Torp norr om Mönsterås inte skulle rivas utan eftertanke.

Och året då jag bytte glasögonbågar. Eftersom jag haft de gamla i minst tio år och de kändes lite som mitt signum drabbades jag nästan av separationsångest. Men efteråt är jag glad att jag bytte.

Sammanfattningsvis finns det mycket jag är glad över. Jag har anledning att se fram emot ett nytt år med förhoppningar och tillförsikt. Jag önskar dig Guds välsignelse över det nya året.