Det är olika vad man gör på nätterna

Jag för min del sover numera helst på nätterna. Och det gör Jonas också. Men häromnatten bevisade han att uttrycket "man kan det man måste" fortfarande gäller.

Han hade kommit hem efter kvällsskiftet och vi hade pratat en stund och gått och lagt oss. Precis när vi höll på att somna (vid halv ett) ringde hans telefon. Då hoppar man ju högt och blir tvärvaken. När samtalet var slut, bara ett par minuter senare, var han redan på väg ur sängen och i de gröna kläderna. Trafikskadat vilt.

Ingen av oss är eftersöksjägare, och väl är det med tanke på att de får rycka ut alla möjliga tider på dygnet. Men de gör ett enormt viktigt jobb.

En person på hundpromenad hade passerat en älg som låg inne i ett bostadsområde och inte tog sig upp och undan trots att de var bara tre meter ifrån. Denna person ringde polisen som kontaktade eftersöksjägaren som avlivade älgen och kontaktade jakträttsinnehavaren. Det är precis så det ska gå till, förutom att det är den som kör på djuret som ska ringa polisen.

Så Jonas och en annan i jaktlaget åkte ut till älgen som visade sig vara en liten pinnatjur. En till behövde de vara för att få upp den på släpvagnen och kunna ta den därifrån, så de startade ett febrilt ringande till de andra i laget. En svarade inte, en hade telefonsvarare, en var i Skåne, en på väg hem från resa och två bor för långt bort för att de skulle behöva rycka ut (och jag hade nog inte tillräckligt med muskelmassa). Det löste sig med att Jonas ringde en brorsson som är jägare och bor i området och kom på direkten. Tack och lov för det. Vem skulle man annars ringa till när man behöver hjälp mellan ett och två på natten?!

Älgen hade börjat stelna till och var inte direkt samarbetsvillig men de fick upp honom på släpet och körde till en mer undanskymd plats för att passa den. (Jag tar inga blodiga detaljer här, den som inte vet vad det innebär att passa ett djur får ta reda på det på annat håll eller leva vidare utan den kunskapen.)

Sen åkte de hem för att sova några timmar. Och vi hade en död älg på släpvagnen utanför vårt hus den natten. Nästa morgon samlades de tre i jaktlaget som hade möjlighet, vid ladan för att ta hand om älgen. Innan dess var både kommunen och länsstyrelsen kontaktade för att vi skulle veta att vi gjorde rätt innan vi gjorde nåt alls.

Det visade sig att inget kött var förstört. En klöv var helt trasig, underkäken var avslagen och den hade ett hål i lungan. Gissningsvis hade den sprungit in i släpet på en lastbil och det märks nog inte mycket (om ens något) för föraren. Älgen hade säkert fått ena klöven överkörd och en sådan smäll mot huvudet att käken gått av och huvudet kastats åt sidan med sådan kraft att hornet trängt in i sidan och punkterat lungan. Stackars krake att punktera sin egen lunga. Men å andra sidan hade hans lidande blivit längre om det "bara" varit klöven och käken som tagit stryk.

Summa summarum:
Ett antal timmars jobb för några i jaktlaget och en älg som hänger på logen.
Nästa natt sov Jonas gott. Och jag med.
Tack alla eftersöksjägare som gör ett enormt jobb och förkortar lidandet för så många trafikskadade djur!

Pynt och möbler

Ibland behövs det så lite, så lite för att få till en förändring som får helheten att kännas annorlunda och uppfräschad. Idag har vi flyttat på tomaterna och puttat lite på möblerna. Ungefär.

Ända sedan skiftet juni/juli har vår stora bänk i köket varit fylld av tomater och andra grönsaker. Det finns fortfarande en hel del kvar. Men idag fick de maka på sig och tränga ihop sig på den lilla bänken - den som bara varit avställningsyta för sånt som ska nån annanstans, eller som man inte riktigt vet var det hör hemma. Jag har länge gått och tittat på det där och längtat efter en förändring och idag var det dags. Jag organiserade undan allt "skräp" på den lilla bänken, flyttade tomaterna dit och plötsligt - äntligen - fanns det möjlighet att fixa till bänken mellan köket och vardagsrummet.

Duk, ljus och lite blommor. Mer behövdes inte för att det skulle kännas nytt och ombonat.

Och sen vred vi soffgruppen 90 grader och fixade lite. Voalá! Ett nytt vardagsrum! Eller i alla fall en ny känsla i vardagsrummet. Härligt!

Vintertid

Tack vare att vi vred om klockan häromnatten fick jag igår njuta solnedgångshimmel medan jag väntade på tåget som skulle ta mig hem. Till och med lyftkranar blir nästan snygga mot den bakgrunden.

Blå sjal - bilder och vävbeskrivning

Dottern fyller år idag och har fått sin sjal så nu kan jag lägga ut bilder och beskriva den.

Jag satte upp 10-12 meter väv så det kommer att bli några stycken sjalar som har lite olikheter sinsemellan. Den första blev lite av försöksvariant och nummer två blev till dottern så de två är nerklippta. Återstår att knyta fram och väva tre till. Det ser jag fram emot. Men just nu är jag stolt över de två som är gjorda.

Efter fotona lägger jag en beskrivning för den vävintresserade som vill låta sig inspireras och antingen låna några idéer eller göra precis som jag. Känn dig fri att använda vävnotan om du vill.

   

Allt började med att jag kom över en del vävgarn som jag inte visste vad jag skulle ha till. Efter en tids funderande blev det sjalar i gåsögon. Jag har använt bomullsgarn, men av tre olika tjocklek: 36/2 och 30/1 har jag i två begie nyanser och båda är väldigt tunna. Dessutom använder jag blått respektive vitt garn i 16/2. För att alls kunna hantera de tunna trådarna har jag aldrig använt dem ensamma. Både i solv och i rör har jag haft grupper av trådar. Jag varpade med två olika grupper av trådar: dels en blå och en vardera av de begie (tre trådar i en grupp), dels två blå (vilket blev ungefär lika tjockt). För att vara tydlig kommer jag att kalla dem "trådgrupper" fortsättningsvis.

Jag varpade följande trådgrupper:

59 blå-begie 

31 blå 

29 blå-begie

31 blå

210 blå-begie

Beräknade 2,5 meter varp per sjal eftersom jag ville ha dem rejäla. Två meter plus frans. 

Bredden blir 60 cm.

Jag solvade enligt nedanstående bild. Där X betyder blå-begie trådgrupp och O betyder blå trådgrupp.

Höger kant är längst ner till höger och när den nedersta raden är slut fortsätter man från höger på nästa. Där översta raden slutar står det osv. Då återstår ju över halva bredden att solva likadant. 

Man skulle säkert kunna komprimera beskrivningen men det överlåter jag åt nån annan. 

Efter en stund tog jag loss trådgruppen längst ut på varje sida, ur solven, för att lättare få till en snygg kant. (När de därmed hamnade på en mellanhöjd gick skytteln ut under dem och jag började alltid inslaget över dem.)

Jag använde en 60-sked och hade en trådgrupp i varje rör.

Uppbindning och trampordning har jag visst ingen bild för. Hoppas det funkar med beskrivning istället.

Trampa 1: solvkäpp 1 och 2

Trampa 2: solvkäpp 2 och 3

Trampa 3: solvkäpp  3 och 4

Trampa 4: solvkäpp 4 och 1

En gåsögonruta trampades:

1 2 3 4

1 2 3 4

1 2 3 4

1 2 3 4 3 2 1

4 3 2 1

4 3 2 1

4 3 2 1 4

Inslaget då? 

Jag gjorde spolar av samma trådgrupper som varpen. Plus en sort som innehöll en vardera av de begie och en vit tråd 16/2. För att få gåsögonen symmetriska räckte det inte med en trådgrupp per inslag utan det måste vara två. Alltså fyra eller sex trådar i varje inslag. Och ibland la jag in ett par trådar glittergarn dessutom. Inte lätt att få alla dessa trådar att vara ungefär lika lösa/spända för de blir ju inte likadana när man spolar dem. Ibland funkade det bra och ibland blev det en del pillande. 

Sjalen till dottern är inte likadan hela tiden. Grunden är ett gåsöga i blå-begie, ett i blå, ett i blå-begie, ett i vit-begie och så börja om från början. Men lite måste jag busa till det och ändra ordningen emellanåt.

Jag drejade fransen. Ca sex trådgrupper tvinnas, och samtidigt sex till åt samma håll. Dessa två tvinnas med varann och så avslutar man med en knut.

Det var nog allt hoppas jag. Påminn mig om jag glömt något. Berätta gärna om du använder min idé. Lycka till med vävandet!

Ludde

Jag har glömt berätta. Vi har en ny medarbetare här hemma.

Han heter Ludde och är ständigt hungrig. Så fort man släpper lös honom springer han runt och letar efter något att stoppa i sig. Och det är skrämmande hur mycket han hittar!

Han är lite högljudd tycker jag. Men jag förlåter honom, för han klarar att förse sig själv med det han behöver, så han kan få hålla på och väsnas när vi inte är hemma.

För han gör skillnad.

Robotdammsugare - det bästa jag köpt på länge!

Rapport från veckan som gått

Det var ju skönt med semester en vecka. Men det är nästan så jag undrar om det är värt det med tanke på hur intensiv arbetsvecka som väntade mig när jag kom tillbaka. Hög tempo och massor att göra. Det är gott att jag har ett omväxlande jobb och som jag trivs med så mycket, annars hade jag aldrig orkat.

Några av kvällarna var också inbokade av trevliga saker. Min pappa fyllde år så jag körde till Mönsterås för att uppvakta honom lite och äta tårta. Styrelsemöte i församlingen är ett sammanhang som kräver en hel del men ger minst lika mycket tillbaka.

Fredagkvällen körde vi en sväng i skogen. Jag tog några höstfoton. Men det är nästan märkligt hur fort det förändras i naturen. En natt blåste det rejält och föll många blad, så nu är det inte alls lika färgrikt som bara häromdagen.

Hela lördagen i Eksjö på regionsfest. Gudstjänst, seminarier, samtal och gospelkonsert. Oj så mycket inspiration, nya tankar och positiv boost som flödade över mig. Så härligt att jag bestämde mig för att åka.

Idag, söndag, var vi ganska länge i kyrkan: gudstjänst, kyrkfika, församlingsmöte och lite kort styrelseprat. Det är en bra församling jag hör hemma i! Jag gillar den!

Eftermiddagen i trädgården. Äntligen! Slutskördade det mesta, tog in och la på eftermognad. Klippte ner och röjde ute. Det finns mycket kvar att göra men vi fick en hel del gjort. Det känns bra. Och så är bänken full av tomater igen (även om de flesta inte är mogna). Vi åt förresten årets sista hemodlade gurka idag. Nästan exakt fyra månader efter att vi skördade den första. Rikedom!

Tja, kanske inte så konstig att det gått en hel vecka sen jag bloggade senast. Men det är så livet är.

"Fyra bröllop och en begravning"

Bättre än så: Tre barndop, ett bröllop och en konfirmation. Det har vi fått vara med på i år.
Så mycket glädje! Så många förhoppningar och så mycket framtidstro!

Idag var det dags för barndop igen. Ett av Jonas syskonbarnbarn. Jättefin så klart. Men hon visade högljutt missnöje. Dopgudstjänsten leddes på ett välkomnande och odramatiskt sätt av en präst som fick oss alla (tror jag) att må bra och känna oss hemma i kyrkan.

Efteråt smörgåstårta, tårta, gemenskap, fotografering, presenter, prat och skratt.

Tack för att vi fick vara med!

"I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn"

"Välkommen in i Guds församling"

Jesus välsignade dopbarn, föräldrar och faddrar

Konfetti som passade tillfället

Tårtorna var pyntade för huvudpersonen

Älg men inte jakt

Hela dagen har vi ägnat oss åt älg tillsammans med jaktlaget. Men vi har inte jagat. Vi har styckat.

Det var en liten tjur som föll strax innan skymningen i måndags kväll. Skottet avlossades av min svåger där han satt i Jims torn. Sen fick vi jobba ett par timmar med att få ut den ur skogen, ta ur den, flå den och hänga upp den. Trötta och nöjda åkte vi hem den kvällen.

Trötta och nöjda är vi nu också.

Sex personer från jaktlaget och så KG - en gammal styckarmästare som hjälper oss - jobbade på i ladan hela förmiddagen. När vi kom dit i morse hängde en hel älg i taket, och när vi var klara fanns nio prydliga högar med kött åt oss nio medlemmar i jaktlaget. Färsen var färdigmald och paketerad. Mycket prat och skratt och en del kaffe blev det också så klart.

Och lite pyssel återstår när man kommit hem, om inte annat så ska bitarna paketeras och märkas upp. Nu är det tid att vila ryggen.

Men också tid att känna sig rik.
Över det fina köttet i frysen.
Över arbetsgemenskap i ladan.
Över naturupplevelser i skogen.

Ska man lära sig, ska man göra det av en bäste. Jonas i skola hos KG

Packa pappas kappsäck

Nåja, det är ena sonen jag packar åt.

Ett av mina barn tycker verkligen inte om att packa och drar sig i det längsta med att ta tag i det.

Jag tycker det är ok att packa. Ibland kan det vara riktigt trevligt. När man har en resa eller utflykt att se fram emot.

På senare år har jag ibland packat åt mina barn. Ofta i samband med att de flyttat från en lägenheten eller ett rum, och alla grejer ska stuvas ner innan det ska städas ur. Då har jag packat tillsammans med den det gäller och det har varit ok - att jobba ihop tycker jag om.

Men nu packar jag i ensamhet åt en av dem. Han hade med sig en liten resväska när han gav sig iväg till ett par anställningsintervjuer bra många mil härifrån. Glädjande nog ledde det till ett jobb som började bums. Och ska man vara på annan ort ett halvår behövs mer av både kläder och prylar.

Därför packar jag. Men att få med det som är rätt saker för nån annan är verkligen inte som att packa åt sig själv. Mycket svårare. Och tråkigare.

Snart är jag klar. En stor resväska och två banankartonger fulla. Jag behöver inte ansvara för transporten i alla fall. Det är skönt.

Frusen envishet

Här sitter jag i mitt jakttorn och fryser. Inte för att det är speciellt kallt idag. Utan för att jag är den jag är. Ständigt kall.

Det måste vara för att jag är utrustad med en dåres envishet som gör att jag ändå fortsätter. Varje sunt funtad människa hade insett att det här tyvärr är en aktivitet som inte funkar och så gett upp och istället odlat någon annan hobby.

Inte jag. Jag har blivit beskriven som varande "envis som en röd gris". Det är väl det som slår igenom. Jag bara SKA klara av det jag satt mig i sinnet.

Och har jag nu bestämt mig för att vara jägare så kan jag inte vika ner mig bara för att jag är en fryslort. Jag kan minsann inte låta mig begränsas av detta märkliga "funktionshinder" jag har. Så jag klär på mig så mycket kläder att jag knappt kan röra mig, sveper in mig i filtar och dricker varma drycker. Men ändå fryser jag. För jag är sån.

Vissa gånger fryser jag så pass att det sätter sig i själen, jag blir handlingsförlamad eller gråtfärdig.

Tänk så mycket varmare och mysigare jag skulle kunna ha det om jag valde bort det här och stannade hemma.

Men tänk så många naturupplevelser jag skulle missa, så mycket spänning i jakten och hunddrevet som böljar fram och tillbaka, så mycket kamratskap runt en öppen eld.

Jag får väl fortsätta frysa...

Förberedelser

En veckas semester ligger framför. 
Ryggsäckarna är packade med det som går att förbereda.
Mackorna är bredda och ligger i kylen.
Kaffebryggaren är laddad och ska bara tryckas igång imorgon bitti.
På bänken står termosarna på rad och väntar på innehåll - nyponsoppa åt mig, chokladmjölk åt Jonas och kaffe åt oss båda.
Kläderna är framlagda, hoppas min nya jacka är så varm som den utlovas.
Äpplen i mängder har körts ut i skogen.
Vapnen är inskjutna.
Passen är fördelade.
Förhoppningarna frodas.
Jag går och undrar vad jag egentligen ger mig in på nu igen.
Väckarklockan kommer att ringa ogudaktigt tidigt.
Jag borde sova nu.

Älgjakten börjar imorgon.

Kraft

Det är sannerligen olika hur mycket min kraft och ork räcker till för olika dagar.

För bara nån vecka sen var det en dag då jag verkligen kände igen mig från den jag varit förr  - full av energi och lust. När jag kom hem från jobbet bakade jag ca hundra bullar, promenerade med hunden, pratade med grannarna, fixade och donade, var vaken när Jonas kom hem bortåt midnatt. Och kände mig glad och frisk och stark.

Igår kom jag hem gråtfärdig av trötthet, landade i soffan och lämnade den inte förrän jag gick och la mig. Trött, ledsen, orkeslös.

Och då har jag ändå försökt vara rädd om mig, unnat mig vilan, prioriterat vävning, lyssnat på min kropp och anpassat kraven och förväntningarna. Det är i alla fall vad jag försökt göra och trodde att jag lyckades med. Men med tanke på gårdagen känns det som att jag inte lyckats särskilt väl med att hushålla med mina krafter.

Skönt ändå att det var just igår som kraften tog slut, för då fanns inget jag måste klara. Och jag hade Jonas som tog hand om mig.

Idag har varit bättre. Men jag känner mig ömtålig. Kaffe i skogen med jaltlaget för att planera nästa veckas älgjakt. Hackat upp resterande potatis ur landet (och de var jättefina). Vävt en stund. Vanligt plock och fixande. Och så en liten sväng med hunden ikväll. Och alltemellan en stunds vila.

Återstår att se hur morgondagen blir. Och den kommande veckan med semester och många förhoppningar.

Försöker fokusera på att det totalt sett går åt rätt håll. Även om det går långsamt. Även om det är  "två steg framåt och ett tillbaka". Det går åt rätt håll. Jag blir bättre.

Tacksam.

Nästa steg

Höst.

Naturen bjuder på så vackra färger.
Luften har fått en skärpa som säger att nu är det höst. Även om de senaste dagarna varit ljuvligt sensommarvackra med krispig och blå himmel, hög och klar luft, strålande sol som faktiskt förmår värma en del.

Jag gick en sväng i trädgården idag och konstaterade att nu kommer det inte bli så mycket mer att skörda.
Det är ett fåtal squash på väg att mogna.
Tomaterna som är kvar i växthuset har inte skiftat i färg den senaste veckan utan är fortfarande lika gröna. Funderar på om jag ska ta in dem och låta dem eftermogna inne istället, och ha tid att skura ur växthuset innan det blir minusgrader.

grönsaksstilleben

Vi har ganska mycket potatis kvar i jorden, men jag vet inte riktigt vilken kvalité de håller, det har gått potatisbladmögel i blasten så det finns en risk att det spridit sig också till knölarna under jord.
Grön- och svartkålen kommer vi att kunna skörda av ett tag till, förra året överlevde de vintern.
Idag har jag köpt lök. Känns nästan som ett nederlag, men det är så det måste bli. De hemodlade är snart slut men har varit jättefina.

Men än är det inte riktigt slut på godsakerna
Äpplena fortsätter falla från trädet i högre takt än jag hinner ta tillvara. Snart får jag nog koka äppelmos så många går åt på en gång.
Fortfarande är bänken i köket som ett stort vackert stilleben av grönsaker.
Vi har t.ex. en hel del chili där som vi skulle torka, det har bara inte blivit än.

Och snart är det dags att tänka på nästa säsong.
Så fort jag tagit upp potatisen ska jag sätta vitlök där.
Jag har gått med i två frökedjor för tomater så jag hoppas kunna byta till mig många spännande sorter. I år hade jag 35 sorter och är väldigt glad över det. Vi får se hur många det blir nästa år ;)

Så nu är det dags att byta fokus.
Odlandet och skördandet kommer att ta allt mindre tid i anspråk de närmsta månaderna.
Vävstolen är något jag prioriterar just nu. Jag mår bra av skapandet, av att se hur något vackert växer fram under mina händer.
Och på måndag börjar älgjakten. En veckas semester för att njuta av skogen, stillheten och förhoppningsvis spänningen. (Men jag kommer att ta mig tid att väva också)

närbild på sjalen jag väver

utsikt från tandemtornet

Smarta telefoner och ett suveränt musikinstrument

Vi har äpplen i år. För första gången finns det så mycket äpplen på trädet att vi kan frossa.
Häromdagen bakade jag höstbullar med äpplen i fyllningen. De smakar himmelskt. Lite som kanelbulle korsat med äppelpaj.
Äppelpaj och äppelkaka blir det lite nu och då när andan faller på.
Jag fantiserar faktiskt om att göra äppelmos.
Än så länge har vi bara samlat ihop fallfrukt och har mycket kvar att ta vara på. Och ändå räcker det också till älgarna, som får de sämsta.

Flera dagar har jag tänkt torka äpplen. Det gjorde jag förra året också och vi använder dem som en ingrediens i vår müsli som vi äter varje morgon. Men den senaste veckan har jag sett recept på äppelchips och ville prova. Bilderna har visat runda chips med ett hål i mitten. De blir ju större så än om man delar äpplena först. Så idag gick jag in i affären på vägen hem för att köpa en äppelurkärnare. Precis bredvid hängde en mandolin - ett verktyg för att skiva tunt. Varför heter den mandolin? Vad har den gemensamt med instrumentet med samma namn? Kan man spela på den? Jag älskar ju min matberedare och använder den till nästan allt: skiva, riva, hacka, röra ihop. Men så här stora skivor som jag vill ha nu, det kan den inte åstadkomma. Så jag köpte en mandolin.

Och himmel vilket verktyg! Varför har jag aldrig haft en sådan förut?! Tunt, tunt skivades äpplena i en rasande fart. Fast jag inte tog mer än ca åtta äpplen blev det så många skivor att jag fyllde hela torkapparaten och tre plåtar i ugnen. Kryddade alla med kanel. Några dessutom med ingefära eller kardemumma. Vi får väl prova sen vad som är godast. Hoppas nu bara de blir både så goda och vackra som jag hoppas.

så här ser chipsen ut på väg in i ugnen

Men innan jag började torka äpplen gjorde jag ett gäng portionspajer. Bara skivade ner äppelbitar, strödde på kanel, råsocker, mandelmjöl, havregryn och så ringlade över flytande margarin och en gnutta sirap.

Vi har en "regel" i vårt hus att när man påbörjar den sista förpackningen av något skriver man upp det på inköpslistan. Det funkar lysande. Men inte alltid. Den här gången hade någon glömt skriva upp kanel. Suck! Det behövdes ju till chipsen. Men ena sonen räddade oss (fast det vet han inte om). När han flyttade hit senast hade han med sig ett lager kryddor och teer. Ibland norpar vi där. Och tack och lov fanns faktiskt kanel på hans hylla. Jonas och jag har en app i våra mobiler som gör att inköpslistan är gemensam. Det är praktiskt. Men dessa smartphones - hur smarta är de egentligen? När han skrev (tänkte han i alla fall) "Malen kanel", bestämde sig mobilen för att han säkert menade "Maldiverna kanel". Undrar om vi nånsin kan hitta det och stryka det från listan eller om det alltid kommer att stå där som en påminnelse om att det finns varmare platser än ett höstigt Sverige?

Allting har sin tid

Det är en välsignelse att det är så. Inget varar för evigt. Det är en tröst när livet är fyllt av oro, sorg och smärta. Men att de goda stunderna också har sin utmätta tid är väl egentligen också bra  - man skulle inte uppleva dem som ljuvliga och fantastiska om de var normalläget i livet.

De här tankarna har gjort sig påminda i samtal med kollegor de senaste dagarna. Men också i kväll när Jonas och jag tömde "sommarrummet" och uteköket. Även om sensommarvädret är mycket njutbart just nu, är det ändå dags att säga farväl till sommaren och ge plats för hösten. Det finns en vila i årstidernas växlingar även om jag inte uppskattar alla lika mycket.

Tacksam för dagar som varit. Och för dem som sannolikt ligger framför.