Säsongsskifte

Jaktsäsongen går mot sitt slut.
Vi jagar bara klövvilt och sista dagen för det är 31 januari, alltså nu på lördag. Så på lördag blir det självklart jakt. Och Jonas funderar redan på var vi ska släppa hundarna och var vi ska passa. Vi får väl se hur det blir. 
Och fram till lördag gäller det att utnyttja de tillfällen som bjuds. Jonas var ute en runda igår. Jag släppte hunden och gick en sväng med bössan på ryggen idag. Inte ett djur! Och knappt ens ett spår! Nästan så man kan tro att de vet, att om de bara håller sig undan några dagar till så är det lugnt i ett halvår sen. Man kan ju undra...
Men jag fick en trevlig promenad i skogen (och dagens träningspass på köpet). Hunden fick springa och blöta ner sig och var nöjd och glad hon med. Jag gick söderut på Jannes väg, passerade nya Limpan-tornet och när jag kom till Daisys torn vek jag in i skogen och pulsade obanad terräng tills jag kom ut på Mariannes väg. Den är knappt ens en traktorväg längre, snarare en dubbelfilig stig med vissa hinder. Men jag gillar att gå där, det är så fin skog. Genom träden skymtade jag Norråkern och utan att se, visste jag att Jims torn också låg där lite längre bort. Så ut på Iåsavägen en bit innan jag var tillbaka vid bilen. Blöt både utifrån och inifrån, men nöjd. Körde omvägen förbi Saabstolen på vägen hem.

Och idag har jag (äntligen) startat årets odlingssäsong.
Chilifröna har kommit i jorden. Förra året hade jag massor av chilisorter och fick mer frukt än vi behövde. Idag lyckades jag faktiskt begränsa mig. Jag sådde två gamla favoriter: vår vanliga röda chili och en gul sort vi fått från Serbien. Den starkaste från förra året - Monkey Face - fick vara med igen. Och vanlig röd paprika. Sen hade jag en kruka kvar så då petade jag ner ett par frön Little Elf också. Det var sensationellt nog allt!
Jag kommer inte att kunna begränsa mig så när det gäller tomater! Där har jag inga hämningar! Och redan har jag bra många fler sorters frö än jag hade förra året. Växthuset kommer att bli proppfullt (och där måste ett antal gurksorter också få plats) och det blir tomater på friland både här och där.
Jaja, det tar vi en annan dag. Idag är jag nöjd över att jag sått chili. Och över att det blev så få sorter.

En del av förra årets chili-skörd

Skruvdragare och andra verktyg

Idag var det årsmöte här hemma i Nybro Missionskyrka. Jag valdes till många nya uppdrag. Det känns hedrande att få förtroendet. Viktigt och ansvarsfyllt. Men samtidigt bävar jag inför vad jag åtagit mig och hur jag ska klara av det.
Men det är ju inte jag ensam som ska stå för arbetet. Dels är vi ju många som arbetar tillsammans. Men främst är det ju så att vi är kallade till ett uppdrag av Gud och det är han som vill använda oss (trots att vi är så ofullkomliga). Jag får ställa mig till hans förfogande, trots alla fel jag har. Lita på att det goda jag har kan han använda på det sätt han vill.

Jonas favoritverktyg är skruvdragaren. Den är stark och snabb och effektiv. Men skruvdragaren när den ligger på marken är värdelös. Det är när den används av Jonas händer som den kan göra nytta.

Jag vet inte om jag är en skruvdragare. Men nån sorts verktyg är jag. Ett verktyg som vilar i Guds händer, som han kan använda. Kanske är det ännu tydligare nu, när jag fortfarande är kraftlös efter borrelian, att det är Guds kraft, Guds verk. Att det inte beror på mig.

Så jag tackar Gud för att han vill använda mig, ber honom om ledning, ber att han ska göra mig klok och modig, ber att han ska lära mig höra hans röst och gå hans väg.

Nils Bolander har formulerat det så vackert:

I Kristi grepp
Håll mig i ditt grepp det trygga, Herre, varje dag och stund.
Utan dig kan jag ej bygga huset på den fasta grund.

I ditt grepp, det stränga, hårda, när all mänsklig styrka brast,
känner jag, att du vill vårda dig om den du håller fast.

Håll mig i ditt grepp, det mjuka, Kärlek, som ej villkor vet.
Vilken tröst i detta sjuka, brustna sinnes hemlöshet!

Inte spjärna mot och spänna sig det allra minsta grand,
bara vila som en penna vilar uti skrivarns hand.

Släpp mig aldrig! Håll mig nära intill dig var livsminut!
Skrivare till Faderns ära, skriv min levnads skrift till slut!

Tack för en underbar vanlig dag

Idag har varit en alldeles vanlig dag. Och jag är mycket glad och tacksam över den. Går och nynnar på Agneta Fältskogs låt om en sådan dag. Den har en text jag gillar. Lyssna gärna!




Jag hade en vanlig dag på jobbet. Inga sensationer. Men jag jobbade på, betade av det ena uppdraget efter det andra. Min mailbox går varm av små och stora behov och önskemål från lärarna, och mina svar (eller detaljfrågor) om desamma. Inga världsomvälvande saker, men små, som underlättar i lärarnas vardag. Känns jättebra att få bidra med det.

Kom till stationen och insåg att tåget hem var sent och skulle bli ännu senare, men kände ingen irritation eller stress över det, utan bara ett lugn. Vi tuffade hemåt och det tog tid, dubbelt så lång som vanligt. Men det gjorde inget, jag hade inga tider att passa och inga måsten att utföra. Och hem skulle jag ju komma förr eller senare. Tänkte att det här på nåt sätt stämmer med mitt nya långsamma tempo.

Väl hemma tog jag en hundpromenad när jag ändå var påklädd. Och jag fick sällskap av sonen. Trevligt med småprat om allt och inget. Skönt med sällskap. Vackert med den vita bakgrunden snön utgör.

Träffade en av grannarna när vi kom hem, stannade och pratade. Det resulterade i att han lite senare kom in på en kopp kaffe. Han och jag och sonen satt i köket 1½ timme och pratade om svetsning, sjukvård, hantverk, våra familjer, kärleken till ens barn blandat med anekdoter om sånt vi hört talas om och en massa annat. Denna granne är nog något av det lugnaste, långsammaste och envisaste man kan tänka sig. Dessutom är han klok och underfundig. Det blev en så god kväll i vårt kök.

En stund satt jag i vävstolen. Ja, väven fortsätter bråka med mig. Men inte värre än att det går att lösa och jag lär mig en hel del om hur man borde göra, och vad jag ska tänka på nästa gång. Och resultatet blir jag ändå nöjd med.

Ikväll kom jag ihåg att klippa lite av pälsen på Bimbims tassar. Bara en sån enkel sak. Något som man tänkt och vill göra men som glöms bort gång på gång och liksom aldrig blir av. Och så plötsligt händer det. Så litet och så vardagligt. Men ändå värt att vara tacksam över.

När det egentligen var dags för mig att sova promenerade jag och hunden ner till Kährs för att möta Jonas när han slutade jobba. Bara för att jag ville överraska honom. Och för att jag trodde att han behövde det. Så gott det är att få göra någon annan glad.

Och precis när jag höll på att somna hörde jag Jonas be aftonbön för oss.

Tack för en underbar vanlig dag!

Bröd, bröd. Massor av bröd

Kom hem från jobbet och hade sån lust att baka. Inte alla ingredienser fanns det tillräckligt av, så det blev till att improvisera. Som vanligt.
Och sen ägnade jag ett par timmar åt att kruskavla och grädda stompabröd.
Åh vad man känner sig rik när fler och fler bröd travas ihop. Det blir så hemtrevligt när det luktar nybakat i huset, tycker jag. Och så är bröden så goda. Varför gör jag inte dem oftare?!

Inte blev rikedomen mindre när sen ena sonen kom hem efter ett besök hos mormor och morfar. Och hade en hel påse bröd med sig. Härligt! Mammas hålkakor slår det mesta - gudagott!

Proffsfotograf

Tänk att jag är gift med en mästerfotograf!
När Jonas och jag firade ett-årig bröllopsdag åkte på safari på Eriksberg. Det kan vi varmt rekommendera. Fantastisk djur- och naturupplevelse. Dessutom kan man äta vansinnigt gott och övernatta om man vill. Jonas tog många fina foton den dagen, och ett av dem skickade han in till en tävling som Jaktlust har på facebook. Bland ett par tusen bidrag som skickats in gick 16 till final och hans kronhjort var en av dem. Himla kul!
Gå in och rösta om du har lust!

Små glimtar blir tillsammans ett ljus

Somliga dagar är lite tyngre än andra, även om man inte alltid kan sätta fingret på varför eller hur det blir så.
Men även de flesta av sådana dagar innehåller ljusglimtar. Och om man samlar ihop dem räcker de kanske för att bilda ett ljus. Det handlar oftast bara om att välja vad man vill fokusera på. Så därför vill jag räkna upp några av de senaste dagarnas ljusglimtar

Jag har beställt fröer. Många fröer! Det får mig att inse att ljusare dagar kommer.

Vi åkte till Sallanders hage för att titta till stugan efter den senaste (det kommer visst fler) stormen. Allt såg ut som det skulle, inte ens några grenar på tomten, och båten har det bra i sitt "garage". Det enda som vittnade om föregående storm var en plastbalja som stod på baksidan. Varifrån den kom är inte mycket lönt att spekulera i - den hade tagit en del stryk under förflyttningen så det är bara soporna som gäller för den.

Jonas och jag har letat efter keramik de senaste dagarna. Vi är ute efter något speciellt som ska vara en present. Och idag hittade vi vad vi sökte. På Lena-keramik nära korsningen Esplanaden - Norra vägen i Kalmar. Vi blev glada och nöjda. Och hoppas att det kommer att gälla mottagaren också. Det fanns så mycket fin bruks-keramik och vi fick lust att handla annat också. Hit kommer vi att komma tillbaka.

Och när vi ändå var i Kalmar tog vi en fika på Ekelunds. Det är så sällan vi går på kondis så det blev en guldstund. Jag njöt verkligen mer av sällskapet och av pausen tillsammans än av bakelsen. Men den var också god.

Det känns så bra på jobbet. De senaste dagarna har jag verkligen haft jättemycket att göra. Men det jag gjort har funkat och blivit bra. Jag känner att jag gör skillnad för lärarna, att jag gör nytta. Det är en go känsla.

Långsamt och lite i taget håller jag på att städa undan julen (nu är det bara granen kvar). Och idag har jag pyntat och fixat lite. Ja, vi borde kanske ha städat först men nu blev det inte så. Det blev pynt först den här gången. Dukar med lite vårkänsla och ett jättefång tulpaner - det är ju tydligen tulpanens dag idag - så mycket mer behövs inte för att skapa en helt annan känsla än den som gällt senaste månaden. En del julblommor finns kvar. Amaryllisarna är så jättefina och det är verkligen en blomma jag är svag för. Men nu har jag arrangerat om dem lite och fräschat till.

Och väven går framåt. Efter mycket om och men, många bekymmer och en hel radda strul hoppas jag nu att det ska funka bättre efter den senaste korrigeringen, som Jonas bidrog med. Och även om väven bråkat med mig hela tiden så blir slutresultatet snyggt. 

Jag är en mycket lycklig människa!
Fast nu måste jag ge mig ut i regnet med hunden. Det är inte min favoritaktivitet...

Tiden går

Tre saker har jag gjort i eftermiddag som påminner mig om tidens gång:

Vi har samlat ihop julpynt och röda dukar och plockar undan dem till nästa år. Fast den nyss började är julen över för den här gången. Det går väl som vanligt fort innan det är dags att ta fram stjärnorna och ljusen igen. Granen är så fin så den låter vi faktiskt stå kvar några dagar till - det är ju faktiskt inte tjugondag knut idag...

Dottern och jag satt och tittade igenom en bunt gamla linnehanddukar som tidigare generationers kvinnor vävt. Det känns som en rikedom att sådana saker går i arv. De är så vackra och de håller mycket mer än en nutida frottéhandduk.

Sen avslutade jag kvällen med att lägga en beställning på fröer. Ja, det blev för mycket så klart. Men jag har svårt att avstå. Det är ju så många blommor och grönsaker man vill ha. Nu ser jag fram emot att få så. Jag ska börja med chili, de tar tid på sig att bli stora. Snart är det dags.

Ljusare

Stormen har bedarrat. Utan några allvarliga skador och problem här hos oss. Vår utegran ligger och lyser, det är det enda som hände oss. Men det räknas ju knappt. Ett av våra jakttorn har vält ner från sin kulle. Kan nog bli lite pyssligt att få det på plats igen, men det får väl ordna sig.

Förmiddagen var vi hemma i kyrkan, delade en god gudstjänst och efterföljande fika med småprat med våra vänner där. Det är välsignat att ha en församling att höra hemma i.

Väven har blivit lite mer sams med mig och fungerar ganska bra. Det blir rätt vackert faktiskt min väv för "duotabletter".

Ute snöar det. Vitt och fint. Inne läser jag frökataloger och planerar för sommarens odlingar. Och jag vet att vi går mot ljusare tider, dagarna blir längre. Åtminstone lite i taget.

Motigt

Inatt vaknade jag av mardrömmar.
Idag har mina armar inte orkat som jag vill.
När jag nu äntligen kunde börja väva så blir det inte bra, jag ändrar och fixar men är ändå inte nöjd.
Ute stormar Egon så det dundrar i huset och vår utegran har lagt sig ner (men fortsätter lysa).
Sammantaget känns idag som en motig dag.
Det blir nog bättre imorgon!

Händelser under en tågresa

Häromdagen hade jag anledning att åka tåg många timmar. Ibland händer ju ingenting när man åker, men den här gången inträffade både det ena och det andra som fick mig att reflektera på olika sätt.

Kvart över sju sjönk jag ner på sätet. Mittemot mig satt en kvinna i turkos jacka. Hon såg lika frusen ut som jag vanligtvis känner mig. Nästa station gick hon av, och en man satte sig där istället. Han upptäckte en plånbok på sätet och undrade om den tillhörde mannen som satt bredvid. Det stod genast klart att kvinnan glömt den. Självklart skulle plånboken lämnas till tågmästaren. Men innan dess dristade de sig till att öppna den för att hitta ett körkort. De båda männen kände inte varann men förenades i en uppgift de gav sig själva, nämligen att försöka hitta ett telefonnummer till kvinnan för att kunna ringa och berätta för henne. Jag iakttog dem och gladdes över initiativet och engagemanget. Det finns hopp för vår värld när okända människor hjälps åt med goda saker, även när det gäller små saker.

Ett par stationer senare klev två poliser in i vagnen och uppmanade en passagerare att följa med av tåget, då denne inte betalat någon biljett. Tågmästaren hade tidigare pratat med personen i fråga, som hade svarat på en totalt obegriplig danska. På just denna station har jag en gång tidigare väntat på avgång eftersom poliser skulle komma och ta hand om en överförfriskad man och vi blev väldigt försenade. Så jag tänkte att det här kan ju ta tid. Men inte. Poliserna fick putta och dra lite för att få med sig den här passageraren men hen gjorde inte mycket motstånd. Om man inte har pengar till en biljett och sitter på ett tåg från Kalmar till Köpenhamn men blir avhyst nånstans mitt i Småland - hur ska man kunna ta sig därifrån? Var hittar man mat och värme? Vart vänder man sig i det läget?

Bytte tåg och möttes av en ny tågmästare som visade sig vara en levande tidtabell. Inte nog med att han upplyste oss passagerare om vilka byten vi skulle göra och från vilka perronger våra tåg skulle gå (sånt brukar ju tågmästare meddela) men han visste också vilket pendeltåg folk skulle välja när de kom till Stockholm. Imponerade lite på mig.

När detta tåg kom till Flen visade det sig vara fel i en växel, så vi körde genom hela stationsområdet på fel spår, genom en växel på andra sidan, och BACKADE sen in till rätt perrong. Den har jag aldrig varit med om! Men problem är ju till för att lösas. Jo såklart blev vi försenade men jag hann till det jag skulle.

Några timmar senare åkte jag hemåt samma väg. När vi kom till Nässjö fick vi veta att det var "obehöriga på spåren" mellan Nässjö och Alvesta och inga tåg släpptes igenom. Så vårt och alla andra tåg på stambanan väntade snällt (i vårt fall 40 min) tills polisen säkrat spåret utanför Sävsjö och fått undan folk som var där. Visst kan man göra dumma saker, men att hållas på järnvägsspåret känns som att leka med döden för egen del, och påverka resten av dagen för flera tusen personer på tågen. Undrar om de tänkte på det, de där obehöriga utanför Sävsjö...

Tja så jag missade sista tåget från Alvesta och hemåt. Tjoho liksom. Började fundera på hur lång tid det skulle dröja innan de fått fram ersättningsbuss och när man kunde tänkas komma hem. Men det visade sig att vi var bara tre som skulle bortanför Växjö så vi fick en taxi - tack SJ! Efter lite småprat i taxin visade det sig att vi hade en del gemensamma nämnare. Och statistiken ljuger ju inte så nu kan jag informera om att 100% av dem som reser österut är kvinnliga lärare.

Förberedelser och nya planer

Jag håller på att sätta upp en väv. Det är så roligt!
Jag har dragit ut på den glädjen länge nu, och sugit på karamellen.
Det är ett bra tag sen jag varpade. Då fick jag inviga den nya varpan som mannen konstruerat efter min önskan, den funkar rätt bra men kan nog förbättras lite till innan nästa gång.
Och nu de senaste dagarna har jag förskedat, dragit på väven, solvat och skedat. Och idag har jag knutit fram och bundit upp trampor och lattor.
Så nu är allt klart. Dags för start. Mmmm.

Visst är det nåt speciellt med ögonblicket innan man gör något man sett fram emot!

Så jag väntar någon dag till med de första inslagen.

Vad jag ska väva?! Jo, det ska bli "duotabletter" eller vad heter det med en löpare man lägger på "fel ledd" över ett matbord så den blir tablett för två som sitter mitt emot varann. Jag har hämtat inspiration från Astas duk månadens väv – oktober 2012 på www.riksvav.se men ändrat kvalité, färg och bredd. Vi får se hur det blir.

Och så, innan jag ens börjat väva, låg jag och tänkte ut vad jag ska väva nästa gång. Det kommer att bli en sjal åt mig själv i ett tunt lilaaktigt garn med några ränder av guld i varpen. Och så några bårder rosengång i inslaget. Tvinnad frans får avsluta. Ser redan fram emot det.

Närmare 30 kg älgkött...

...det är vad Jonas och jag har i frysen efter dagens jobb på en kall loge ihop med resten av jaktlaget. Fyra timmar tog det att stycka den stora kvigan som sköts för en vecka sen. KG var med som vanligt även om han sålt sin bandsåg och egentligen gått i pension (nu när han är bortåt 85!). Med sin kunskap, sin erfarenhet och sitt vänliga sätt är han ovärderlig när det kommer till att stycka älg. Kaffe, gott humör och småprat hinns så klart också med en sån här dag.

Vi fördelar allt utom filéerna i högar. Lika mycket färs i alla högar, lika många stekar med och utan ben, lika mycket revben och grytbitar osv. När vi är klara numreras dessa högar och så finns det lotter med motsvarande siffror på. Alla i laget får en hög men eftersom ingen vet vilken hög man ska få förrän efteråt, blir fördelningen av stekar opartisk och hyfsat rättvis.
Filéerna avnjuter vi tillsammans på filéfesten som inträffar en gång om året på sensommaren/hösten och då alla i laget och våra respektive har en riktigt god och trevlig kväll tillsammans.

Det här är ett bra sätt att dela upp köttet tycker jag. Men jag inser att alla jaktlag har sitt sätt att göra det på. Uppenbarligen finns det många sätt att göra rätt, även i det här sammanhanget.

2014

Gott Nytt År!!!

Jag tänkte mig en liten, och ofullständig, summering av det gångna året i form av en slags bäst-mest-sämst-lista. Den är utan rangordning, bara vad jag kommit att tänka på nu i en kvick-hast.

Årets stoltaste måste ha varit när jag sköt min råbock. Det var definitivt Jonas som var stoltast den dagen. Jag hade liksom inte riktigt tid att vara stolt just då, det kom ett par dagar senare när det gick in vad jag gjort. Vill du läsa om hur det gick till så finns ett blogginlägg om det här.

Årets sämsta är borrelian. Det har varit en tung och bitvis tråkig höst när jag inte kunnat eller orkat som jag brukar. Jag rekommenderar alltså inte borrelia, välj nåt annat om du har möjlighet.

Årets svåraste var att skiljas från stugan i Koviksnäs, den som jag haft tillgång till hela mitt liv. Nu tömde vi den, delade upp möbler, prylar och minnen mellan oss och sålde den. Även om goda minnen väger upp kändes det ändå svårt när det var dags för sista dagen stugan var vår, eller sista gången jag styrde båten ut genom kanalen och gjorde sista utflykten i skärgården. Allting har sin tid, men somligt är svårt att ta farväl av.

Årets bästa inköp  var definitivt kaminen som jag köpte för pengarna jag fick när vi sålde stugan. Rund, grå och varm står nu täljstenskaminen i vårt vardagsrum och ger oss ett mer njutbart inomhusklimat. Och jag vet att jag inte behöver frysa hemma i alla fall, det tröstar mig när jag tänker att vintern är lång.

Årets bästa händelse måste vara att jag fått nytt jobb. IKT-pedagog på fakulteten för teknik vid Linnéuniversitetet passar mig som hand i handske. Jag har jätteroligt och det är en lagom nivå på att kunna och att lära sig nya saker. Kalasnöjd!

Årets rikedom är nog allt vi odlat och ätit av här hemma: Mer gurka än något annat år. Massor av tomater som vanligt. Lök, grönkål, bönor var nya och trevliga erfarenheter för oss. Potatis satta i omgångar. Ett sånt överflöd!

Årets tjockaste måste vara rimfrosten jag såg igår när vi var ute och jagade.