Att han dog var väntat, han har successivt blivit allt sämre.
Det var också på något sätt önskat; jag unnar honom vilan efter ett långt liv och att slippa vara ett "paket".
Men ändå överväldigas jag av sorgen.
Mitt hjärta och mina ögon svämmar över av tårar.
Jag är oerhört tacksam över de år han var min svärfar, över allt vi fick dela, över kärleken och glädjen. Jag är tacksam för alla äventyr och allt bus han levererat till mina barn under deras uppväxt. Jag är förundrad över hans diplomatiska förmåga, hans varma gudstro och hans sätt att predika. Det finns så mycket att lära genom att låta sig inspireras av honom.
Min värld kanske blir lite kallare utan hans förböner. Men mera troligt är att hans böner fortsätter att bära. Och kanske är det så att han nu ber ännu mer för dem han älskat här på jorden.
Men säkert är att han nu möts av oändligt mycket kärlek. Nu när han är hemma hos Gud. Nu när frågorna får svar, eller är oväsentliga. Nu när han får leva fullt ut.
Jag vill citera Charles Wesley tolkad av Tomas Boström:
En grind av kärlek står på glänt.
En dag som denna ett vi vet
att Gud har kallat ännu en
till vidderna av evighet.
En skördetid har brutit ut,
men livets mål är inte mull
för änglar öppnar himlens grind
för kärlekens och livets skull.
En vardag går till vila nu,
en självklar plats hos oss står tom.
Kom hit till mig, min vän, sa Gud,
till riket och min rikedom.
Och där vid Evighetens port
där allting annat är förbi.
Där säger Gud: Min vän, bra gjort.
Och öppnar dörren till sitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar