Två kvällar denna vecka har jag suttit ute och väntat på vildsvin. Båda kvällarna har jag fått se flera stycken, men inte lyckats skjuta. Det känns lite snopet att ha dem framme men ändå åka tomhänt hem.
I torsdags satt jag i kruthuset och redan strax efter åtta (när jag precis satt mig tillrätta) kom det ut två halvstora grisar. Men de höll sig i skydd av en massa ris och sly som ligger där. Nån timme senare dök de upp igen, men då så pass nära att de upptäckte mig när jag la bössan i läge. Efter ytterligare en stund dök det upp en gris till. Den grymtade och blåste och hade sig, som om den anade fara och ville varna andra. Jag gissar att det var suggan med två kultingar som vi sett på bilder från åtelkameran. Hon försvann snabbt därifrån utan att några småttingar syntes till.
På lördagskvällen satt jag i hästhagen. Efter en stund hördes ljud där bortifrån där både vildsvin och människor brukar passera bäcken. Snart såg jag ett helt gäng vildsvin på fältet till höger om mig. Men att skjuta åt höger är inte möjligt, och dessutom är det en tunn remsa av buskage mellan mig och dem. Så jag väntade, och tänkte att de kunde komma fram till åteln. Jodå, snart knakade det framför mig och en stor gris plaskade omkring i vattnet under spridaren. Den var avsevärt större än dem jag hade till höger om mig så det var sannolikt en sugga och den är inte aktuellt att skjuta. Men hon kunde ju locka till sig ungarna, tänkte jag och fortsatte vänta. De sex små och halvstora valde att gå ut på vägen och passera bakom mig. Ett par av dem gick antingen under tornet eller precis intill. Allihopa höll sig utom skotthåll när det drog sig längre bort över fältet och suggan anslöt från sitt håll.
Så kan det också gå. Jag får vara glad att jag fick se dem. Det innebär ju att jag var på rätt plats vid rätt tillfälle. Nästa gång tar jag dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar