Mörker och tystnad. Bara sina egna tankar som sällskap. Uppmärksam och med spetsade öron. Väntan. Förhoppning. "Snart kanske de kommer".
Till slut: ont i ryggen, frusen och less.
Bestämde oss för att åka hem.
När Jonas körde från sin torn sprang hela gänget över skogsvägen och ett par timmar senare fanns de på åteln där jag suttit.
Suck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar