Jag har tre barn som är min största stolthet och glädje. Det har de varit hela deras liv. Jag är så himla glad över att jag känner dem. Och det faktum att de är mina barn får mig nästan att spricka av stolthet. För de är alla tre helt fantastiska! Underbara, snälla, smarta, snygga. De har modet att gå sina egna vägar utan att vara tvugna att följa med strömmen. Jag bär dem ständigt i mitt hjärta och de är en stor del av mig. Hur de mår påverkar mig mycket.
Förutom dessa tre ädelstenar har jag haft förmånen att ha flera "extrabarn". Barn och ungdomar som av olika anledningar blivit en del av min familj, klivit in i mitt hjärta, berett mig en del bekymmer men massor av glädje. De har gjort avtryck i mig. De här extrabarnen har jag främst fått genom mina egna barn. Några har varit nära vänner och trogna "vapendragare" till dem. Några har varit flickvänner. Självklart räknas mina gudbarn och syskonbarn in i denna skara. Och dessutom flera av de ungdomar jag delade "tonår" i kyrkan med.
Nu är mina barn vuxna och utflyttade sedan flera år. Det är så det ska vara.
Och extrabarnen är också självständiga och våra vägar har skilts åt. Men även om de inte längre står mig lika nära finns minnet av dem kvar
och när de dyker upp igen står min famn, mitt hem och mitt hjärta öppet
och välkomnar dem igen.
Men nu har det hänt igen! Jag har fått ett nytt extrabarn. En vuxen man (jag är för gammal för små barn ;) som känns som en del av familjen. Vilken lycka! Med ett stort leende, en vilja att stå till tjänst och ett intresse av att lära sig nya saker har han tagit oss med storm. Vi välkomnar honom in i vår liv.
Och jag ser fram emot att presentera dessa nya systrar och bröder för varann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar