Jag pratar.
Ofta ganska mycket.
Jag tycker om ord och jag gillar att använda dem, att slipa på formuleringar, att hitta synonymer, att göra inledande bisatser, att verkligen bemöda mig att få fram ett budskap och att vara tydlig och pedagogisk.
Det är nog en av mina starkare sidor.
Och även om jag ofta pratar så lyssnar jag väldigt gärna. Jag försöker
förstå, och jag försöker sätta mig in i andra människors situation. Ibland för att hjälpa till att hitta vägar ur en situation, och ibland bara för vara lyssnande och dela sorgen eller glädjen.
Ibland är jag så trött på att höra min egen röst så jag tystnar för den sakens skull.
Men ibland blir det bara så fel.
Varken orden eller empatin fungerar som de borde.
Obetänksamt häver jag ur mig något som får konsekvenser jag inte kunnat föreställa mig. Någon annan blir ledsen, arg eller sårad. Och när jag förstår det (vilket ibland kan dröja) känner jag mig jätteklantig och ber den andre om förlåtelse.
Sådana gånger dröjer det länge innan jag förlåter mig själv.
För hur gör man en förolämpning osagd? Hur helar man såren efter ord?
Nu har det hänt igen.
Ångerfull och ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar