Stormig natt. De kallade stormen Gorm. Känns som ett passande namn på någon som ryter så pass högljutt. Jag vaknade av den flera gånger i natt. Lyssnade på vinden och regnet. Undrade hur det gick med trädgården och växthuset och om fönstren i huset skulle hålla när det lät som att de bågnade inåt rejält i den starka västanvinden. Kröp lite närmare Jonas och tänkte att jag har det så bra som kan vara i skydd inomhus när det stormar ute, som har en varm säng att sova i när jag är trött, som har en människa att dela både oro, glädje, arbete och allt annat med. Så kunde jag somna om en stund.
När vi vaknade hade det värsta gått över. Allt verkade som det skulle (även om jag inte inventerat växthuset i mörkret innan det var dags att åka till jobbet). Gick en runda med hunden och snubblade lite på alla björkkvistar som låg på cykelbanan, svarta mot den svarta asfalten. Hoppas att alla nära och kära klarat sig igenom ovädret - och eftersom vi inte hört av dem tror jag att det är så.
När jag var ung gillade jag storm. Tyckte att det var härligt att njuta av både utomhus och inifrån. Men i takt med att jag blivit alltmer frusen, och i takt med att jag fått mer och mer respekt för vad vädret kan åstadkomma, så är jag inte lika förtjust längre.
Senare under dagen kom jag att tänka på en annan storm - glädjestormen i filmen Dunderklumpen. "Det blåser en storm över Jorm". Släpp fram barnet i dig. Lyssna och gläds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar