Nu finns det dock hopp om livet igen, hopp om att jag blir normal (hur normal jag ju nånsin är...).
Tomaterna växer på fönsterbrädan.
Krokus och snödroppar lyser i trädgården.
Talgoxen sjunger vårmelodin.
Solen avslöjar smutsiga fönster.
Stillsamma saker prickas av på min todo-lista, tex telefonsamtal.
Väven med duolöpare blir längre och närmar sig slutet.
En och annan tidning blir läst.
Jobbet klarar sig utan mig.
Himlen är underbart blå att se på när man ligger i soffan.
Försiktiga promenader avslöjar att vinterns kyla inte vill släppa taget och att krafterna inte återkommit än.
Jag övar mig i långsamhet.
Forsythian jag tog in väntar en stund än med att bekänna färg.
Jonas oroliga blick återtar sin vanliga glada utstrålning i takt med att jag mår bättre.
Den nyinköpta paddan kommer till användning eftersom datorn är alldeles för stor och tung att hantera.
Jag övar mig i att tänka goda tankar.
Hostmediciner är inte enbart äckligt.
Grannen torkar tvätten ute.
Julrosen vecklar upp sina knubbiga blommor ur det skyddande gömslet av höstlöv.
Kort sagt.
Det händer en del även i min lilla värld. Livet går vidare. Utvecklingen fortsätter. Våren växer sig starkare.
Jag har mycket att vara tacksam för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar