Jag fick helt enkelt plocka in en liten sol i köket, som vi får njuta av i den mån vi orkar och kan. Vi är ändå tacksamma att vi har varann, att vi inte har sjukdomstoppen samtidigt, och att detta ändå är något som kommer att bli bättre igen.
Jag hoppas verkligen att jag inte delade med mig av denna smittan till någon för detta är inget jag unnar någon alls.
- Vet du vilket yrke som är äldst?
- Elektrikerna. För när vår Herre sade "Varde ljus" i skapelsens morgon, hade de redan dragit alla ledningar.
Det här var en vits jag gillade som barn. Delvis för att min pappa var elektriker.
I början av sommaren upptäckte vi att allt inte stod rätt till med elen i lillstugan och skruvade ur en säkring. Sen fick vi vänta till förra veckan innan det blev åtgärdat. Det har funkat rätt okej ändå, med förlängningssladd och tack vare den ljusa årstiden. Men visst har jag sett fram emot att kunna tända över vävstolarna igen.
Nu är det klart. Nu ska jag bara bli så frisk att jag orkar dammsuga bort spåren av hantverkaren och sen kan jag använda vävstugan fullt ut igen.
Just idag uppskattar jag mycket möjligheten att rösta via ombud. Utan den funktionen hade jag inte kunnat delta i dagens val.
Vi bor på landet och har allehanda djur inpå knuten. Men nu var första gången vi fick se grävling här hemma. Den kom rultande över gräsmattan.
Nätverket Mönstervävarna träffades här hemma hos mig. Jag är så glad att de ville köra hit trots att det är långt att åka för en del. Vi kollade lite i min (nystädade) vävstuga innan vi startade mötet. Det blev en trevlig dag med många skratt och mycket vävprat som vanligt, bland annat om handdukar och handdukshankar, Judits vävar samt ulldynor. Härlig dag.
Solrosor är blommor som gör en glad. Jag har drömt om att odla ett fält av solrosor, bara för att sprida lite glädje. Nu blev det inte ett fält, men några stycken frön petade jag ner. Plantorna har fört en tynande tillvaro i sommarens torka och först nu börjar de första att slå ut.
Ikväll har jag börjat slutskörda vår potatis. Vi har ju redan tagit upp ganska mycket, men bara lagom mycket för just den dagen eller tillfället. Men nu ska alltihopa upp.
Jag var lite orolig att vi skulle ha mycket grön potatis även i år. Förra året hade vi inte kupat potatisen alls så det var jättemycket grön, solskadad potatis. Sådana ska ju inte ätas men blev detta årets utsäde så de kom till användning ändå. I år har vi kupat, men bara en gång och jag var rädd att det inte skulle räcka.
Ikväll har jag tagit upp bra många kilo potatis och antal gröna har hittills varit cirka tio stycken. Ett intet mot förra året. Jag är både glad och lättad.
Somliga är små pyttar, knappt större än en ärta, men de flesta är stora (och några är bjässiga bakpotatis). Men jag undrar varför det är så stor skillnad på ytan. Ungefär hälften är släta och fina, men hälften är skorvig och ful. Vad beror det på? Vad ska jag göra nästa år för att undvika skorvigheten?
Det finns en innergård på jobbet i Kalmar som jag är ganska förtjust i. Där finns trätrall, några sittbänkar, en liten damm och en hel vägg täckt av blåregn. Häromdagen var det ett par personer där och gjorde iordning, rensade undan alla alger på vattnet, tog bort ogräs och gjorde allt så fint.
