En bit på vägen...

Innan jag träffade Jonas hade jag inte mycket till övers för hundar. Men hans hund välkomnade mig in i familjen innan han gjorde det själv. Bimbim blev snart även min hund och har varit en självklar del av vår familj sen dess. Jag är fortfarande inte särskilt förtjust i andra hundar, men henne älskar jag. Hon och Jonas är "mina två svarta" och henne och mig kallar Jonas för sina "B och B". Ständiga vapendragare alltså. 💗

Maken till anpassningsbar hund får en leta efter: ska vi ut och jaga är hon taggad och engagerad hela tiden, är vi sjuka eller lata är hon helt ok med att göra ingenting en hel dag. Nöjd bara hon får vara med oss i flocken. Och hon har med åren blivit lika morgontrött som jag 😉
Alltid glad och alltid beredd på att jaga fjärilar och solkatter. Ja, alltid beredd att jaga rådjur också, men solkatter finns tillgängliga även hemma. Lite valpig sina nio år till trots.
En kärleksfull hund som älskar sin husse över alla andra, men också mig och mina barn. Och alla andra människor hon möter.
Hon är en fin vän och en bra jaktkamrat.

I våras såg vi denna bild i Italien och för oss fick den innebörden "Jesus välsignar hunden". För vi tror nämligen att Guds omsorg gäller alla dem vi älskar - även djuren.
Och många gånger har vi citerat för varann en bibelvers om en specifik hund. Det är från Tobits bok och texten handlar om när Tobit och ängeln ger sig av på en lång resa. Då står det att hunden "följde dem en bit på vägen" (Tob 6:2). Och så är det ju. Vi vet att husdjuren bara är med på en del av vår livsvandring.

Idag kom den dag då vi får fortsätta vandringen utan hunden. Hon följer oss inte längre och vi saknar hennes sällskap oerhört redan. Men flera tumörer fanns i hennes lungor och i buken och det fanns inget annat att göra än att låta henne somna in. 😢