Närbild på våren

Här kommer några foton av våren precis just nu. De är ganska närgångna och alla är tagna i vårt närområde

Träd nere på stan. Rosa är vackert!

Förgror potatis för första gången

Blåbär i motljus

Närgången bild på en dubbel påsklilja från vår trädgård

Årets första tomatblomma slår snart ut

Inlägg

Igår tänkte jag skriva ett nytt inlägg och skicka med en del fina foton på våren.
Och det blev ett inlägg.
Men inte i den här bloggen, utan i den andra. Den som handlar om e-lärande, samarbete över nätet via sociala medier och om digital kompetens. Det finns här om du vill läsa: http://bgillsjo.blogspot.com/2015/04/digital-literacy.html
Texten är både på engelska och svenska

Inlägget om våren kommer en annan dag, och är antagligen mer välfyllt än det blivit om jag skrivit igårkväll. För ikväll ska jag till Öland och imorgon till Gotland. Håll ut! ;)

Nydukat

För flera månader sen designade jag det som skulle bli duotabletter. Jag räknade trådar, valde färger och varpade garnet. Det var första försöket på vår hemgjorda varpa och det blev inte enbart bra, så när väven väl var pådragen, solvad, skedad och redo att vävas så var det en hel del strul. Trots detta insåg jag att det blev tillräckligt bra och tyckte det blev snyggt. När jag vävt klart mina tio meter tog jag ner väven och sen dess har vävstolen stått tom och det vävda tyget legat ihoprullat och väntat på det sista steget. Så idag blev det äntligen av att jag mätte, klippte och fållade. Jag gjorde tre duotabletter och två enkla tabletter. Vi måste ju så klart se hur det blev, så vi la i ett par skivor i bordet, tog en vit, nymanglad duk och så de nya tabletterna. Sen dukade vi till middag med vackert porslin, gnistrande glas, och blommor och ljus. Så fint! Nu vill jag genast ställa till med middag och bjuda goda vänner till en kväll med mycket samtal och skratt.

 

 
En annan dag ska jag fålla en duo och två små till så att vi kan använda dem även om vi drar ut bordet till max och dukar till många. Väv finns så det räcker och blir över. Jag kommer ändå att få några löpare att ge bort. Hör av dig om du vill köpa eller byta till dig. Än finns det ett par meter kvar.

Försiktigt är svårt

Jag har jobbat 75% i snart en månad och tycker äntligen att jag ser framstegen tydligt och mår så mycket bättre än i höstas och vintras. Men man ska ju akta sig för att ropa "Hej" innan man är över bäcken.

Vilket bakslag jag har fått! Det började i onsdags kväll. Jag kände hur kraften bara tog slut och insåg att jag måste ha levt över mina tillgångar fast jag inte tänkt på det. Torsdagen och fredagen på jobbet gick tungt och långsamt. Men de gick. Och ett antal möten förgyllde och gav mig glädje och därmed kraft.

• Styrelsemöte i torsdags kväll bjöd på viktiga samtal och även om det tar kraft, så ger det också
• Möte på nätet i den kurs jag går blev roligt och lättsamt och konstruktivt
• Möte med ett par lärare visade på deras behov och öppnade för nya anledningar att titta på de verktyg som vårt LMS erbjuder, och så några snabba tips i förbigående
• Lunch med den ena sonen på en solig uteservering. Gott, gott på många sätt

Men när fredagskvällen kom var alla reserver slut. När jag insåg att jag inte orkade hålla i tidningen där jag låg i soffan så valde jag att sova. Avsevärt mer än tolv timmar senare tassade jag ur sängen i förmiddags och kände försiktigt efter hur jag mådde. Inte så imponerande. Kraftlösheten är påtaglig, domningarna i armar och ben oroar mig - det var så länge sen jag kände av det.

Jag vill så mycket och har kapacitet för så mycket. Att vara instängd i en kropp som plötsligt sätter så snäva och tydliga begränsningar gör mig ledsen och väldigt frustrerad. Det är så svårt och så tråkigt att göra tillräckligt lite och göra det tillräckligt långsamt och med tillräckligt täta pauser. Det kräver ett aktivt ställningstagande hela tiden att ta hänsyn till mig själv, min kropp, min trötthet.

Men idag har jag inget att välja på. Mycket mer tid måste ägnas åt vila (sitta eller ligga och på sin höjd läsa eller surfa) än åt att få något gjort. Så hittills idag har jag vattnat tomatbarn, vikt tvätt, vispat ihop en sockerkaka och klistrat ihop ett kuvert. Ungefär så. När jag bloggat klart kanske jag orkar hämta en köttbit i frysen för att grilla ikväll.


Men tack och lov händer så mycket underbart utan min inblandning. Igår såg jag ett dike fullt av blommande kabbelekor och en kvist slånbärsblommor som slagit ut i ett skyddat läge. Ängarna av vitsippor verkar aldrig ta slut. Och i år tycker jag många träd och buskar blommar mer än nånsin: grannens magnoliaträd är fullt av stora vita stjärnor, forsythian är lysande gul och på många håll så tätblommande att busken ser kompakt ut. Jag har sett blommande fruktträd där grenarna ser ut att vara vita och fem-tio cm i diameter för de är helt klädda av blommor. Och nu, precis nu är björkarna som allra vackrast - gröna men ändå genomskinliga. Tomatbarnen har fått knoppar!

Nu börjar det!

Ja, egentligen har det redan börjat. Men nu är det så många saker som bekräftade det.

Det är så klart våren och odlingssäsongen jag syftar på!

Idag var det så varmt och soligt att jag måste leta reda på ett par high-water. Vilken skön känsla det är, första dagen på året barbent.
Jag tog en cykeltur med hunden. Vi tog vägen runt Rismåla göl, det är en lagom lång tur med fin natur och varierande underlag. Stannade till för att hon skulle kunna svalka tassarna i sjön, men hon hävde sig i hela hon, tog ett par simtag. Upp och skakade av sig, och så i igen. Här var det nån som gillade att bada!

Ganska länge har jag tänkt plocka in lite blommor från trädgården, men en del saker blir helt enkelt inte av. Men idag var det tydligen dags. Jag tog in både hyacinter, påskliljor och tulpan och arrangerade i lite olika vaser och ställde i huset. Flest i köket för där är vi mest. (Har jag nån gång beskrivit hur mycket vi gillar vårt kök sen vi renoverade det?!) Nu doftar det hyacint i hela huset. Återstår att se om vi är drogade av doften när vi ska vakna imorgon bitti.

Lunchen idag var väl inte den mest spännande. Men tillbehören var det! Primörer! Jag drog upp de två första rädisorna för i år. Plockade några krusiga blad från grönkålen som övervintrat och nu tagit fart på nytt. En knippa gräslök klippte jag av och mixade ihop med matlagningsyoughurt och lite av vårt eget grönsakssalt till en kall sås att doppa rädisor och grönkål i. Mmmm. Enda smolket i bägaren är att det är så få rädisor som är på tillväxt. Nästa år får det nog bli en varmbänk, eller sådd i växthuset av sånt som blir klart innan det är dags att sätta ut tomater och gurka.

Växthuset ja. Jag grävde bort en del av jorden (som blev bra bas i en ny pallkrage), fyllde på med härlig kompostjord, lite aska och en del hönsgödsel. Ett par säckar köpejord fick också åka med. Blandade runt alltihopa så nu hoppas vi det är lagom mycket godis till plantorna. De får vänta ytterligare ett par veckor innan de får smaka den nya jorden. Jag planterade om alla tomater och de största gurkorna häromdagen. Och eftersom de står i ett litet växthus, med element, inne i det stora har de ganska optimala förhållanden: väldigt ljust och aldrig under åtta grader. Jag högtryckstvättade växthuset också. Så nu är allt redo.

Jag mår så mycket bättre av sol och värme och när jag får odla och pula i trädgården och i växthuset. Det är livskvalité för mig!

Ljusa minnen

Igår var jag på gudstjänst i Torps kapell utanför Mönsterås. Det var länge sen sist. Men jag har många goda minnen från kapellet som var en självklar del av församlingens (och därmed familjens) liv, när jag växte upp.

Varje försommar hade vi söndagsskolavslutning där, även om söndagsskolan var i Metodistkyrkan inne i köpingen. Alla vi söndagsskolebarn och -fröknar åkte lövad skrinda dit ut. Antagligen helt livsfarligt, men minnesvärt.
Och vi var med och gick i luciatåget där ute många vintrar, tillsammans med barnen från byn. Tant Ulla höll i barnverksamhet, musik och kaffe.
Jag minns klangen från klockan när farbror Ingvar ringde in helgmålsbönen, eller vilken samling det än var.
När det var fika där ute fick man alltid en liten påse med kakor och bulle i, och så satt man på foten till klockstapeln, eller på en tallrot och balanserade med saftglas och fikapåse.
Och det var alltid fint väder.
Där ute firades valborgsmässoafton med andakt, sång och eld. Någon vecka innan var vi med och "drog ris" till valborgsmässoelden, men ett år var det så torrt i marken och så blåsigt att det bara blev en symbolisk eld stor som en brasa man tänder för att kunna grilla korv. Jag var SÅ besviken det året.

Lite senare var jag med på en vigsel där ute, det var en gnistrande kall vinterdag. Kapellet var pyntat med bågar av enris med eterneller i. Jag tyckte det var så vackert! Två barndop har jag också varit med och firat där.

Så igår satt jag där, i det lilla söta kapellet. Såg ljuset flöda in genom fönstren, lyssnade till predikan, sjöng med i psalmerna ackompanjerade av samma piano som alltid, begrundade altartavlan som förr, tog del av andras minnen från detta kapell.

Känner tacksamhet över vad kapellet har fått betyda för bygden och min barndoms församling och många enskilda människor under alla de år det fått tjäna för Guds rike. Det byggdes 1895 när emigrationen till Amerika var stor, även i byn Torp. Många, många har känt sig välkomnade och älskade i kapellet.

  
Vad framtiden bär med sig vet ingen just nu (jo Gud vet). För mindre än en vecka sen hotades kapellet av rivning men nu ska länsstyrelsen ta reda på om det är värt att bevara för eftervärlden.

Kvällspromenad

Igår gick jag en sväng med hunden när skymningen föll. Bestämde mig för att gå förbi en av skolorna för att se hur långt körsbärsträden där kommit. En enda knopp hade slagit ut. Med löfte om att snart är hela träden alldeles rosa. Det blir så vackert. Men i sin ensamhet, mot den mörka kvällshimlen var den ensamma blomman också rätt vacker.

Ny blogg

Ska det vara nödvändigt?! Räcker det inte med en?!
Nej det gör nog inte det.

Jag har just börjat en kurs som heter Online network learning. Eftersom den handlar om lärande på nätet och mycket är samspel, samarbete och sociala nätverk förväntas vi skriva en blogg. Åtminstone några inlägg. Så alltså startade jag http://bgillsjo.blogspot.com/ Den är på engelska och huruvida den lever vidare när kursen är slut framåt sommaren återstår att se.

För att travestera lite på ett gammalt familjecitat:

"Två bloggar - dubbelt så kul"

Vår hela dagen

Så ljuvlig dag vi fick! Lediga eftersom det var lördag. Strålande vårväder. Kraft och ork att pula och småjobba som vi ville.

Jonas har bytt däck på båda bilarna och på släpet. Jag har satt potatis, lök och sått dill. Vi har rensat bort det sista av brunt och dött fjolårsris. Vi har flyttat några plantor till ny plats - libbsticka, temynta, gojibär och halva citronmelissen. Petat ner några nyinköpta jordgubbsplantor och satt petunior i en kruka på trappan. Och lite annat smått och gott småfix i trädgården.

Så varmt att det räckte med T-shirt hela dagen.

På kvällen grillade vi och satt ute och åt och njöt en lång stund av hur bra vi har det. Sen gick vi en sväng med hunden tillsammans. Nu är vi rejält trötta. Men mycket mycket belåtna. Och tacksamma till Gud över det liv vi har.

Vardagskärlek

Jag har en underbar man.

Idag har han tre gånger gjort mig extra lycklig, glad, varm - jag har känt mig älskad helt enkelt. Alla tre var såna där små enkla saker, som är så lätt att göra att man nästan missar det. Men som betyder så mycket för den som får ta emot. Ibland är de små vardagssakerna viktigare än de stora gesterna.

Jag ringde för att säga vad jag tänkt vi skulle bjuda på vid kvällens styrelsemöte. Det visade sig att han hade redan handlat på vägen hem från jobbet. Men han erbjöd sig att åka och handla igen, och på det sättet fick jag lite mer paus och vila mellan den ena och den andra uppgiften. Så uppskattat!

När vi gick runt och resonerade om vår trädgård föreslog han att vi borde ha fler pallkragar och hade en idé om placering. Det betyder så mycket att han delar mitt intresse för odling. Det är inget han gjort förut så det mesta planerandet och planterandet brukar ligga på mig. Jag blir så glad att han är med. Kan förstå hans glädje över att dela sitt största intresse - jakten - med mig.

När jag tassade in i sovrummet upptäckte jag att han låg i min halva av sängen för att värma både den och mig. Fast han var så jättetrött och borde sova för länge sen. Jag känner kärleken och omsorgen strömma emot mig.

Somnar lycklig. :)

Det svarta guldet

Jonas och jag tömde och flyttade på komposten idag. Sju tunnor fulla med svart, väldoftande mull. Och ändå är det bara skapat av vårt avfall - matrester, kaffesump, gräsklipp mm. Våra vänner maskarna har gjort ett bra jobb, som vanligt. Och så mycket mask sen! Det bara kryllade och myllrade. Nästa steg är att gräva ur en del av den gamla jorden från växthuset, fylla på med kompostjord, hönsgödsel (som vi hämtade hos syrran igår) och lite aska.

Årets tomatplantor står redan där ute och är kraftiga och fina. De står i ett litet växthus med element inuti det stora växthuset och temperaturen går aldrig under åtta grader. De har det ljust där ute och verkar trivas. Idag fick de sällskap av chili- och paprikaplantor som just skolats om.

Dottern och jag sådde nya frön idag. Det var på tiden. Gurkor, grönkål, basilika, physalis och lite till. Jättelyxigt med planteringshjälp. Snabbt och lätt när man gör saker tillsammans. Och dessutom mycket roligare.

Avrundade dagen med att dela med mig av mina kompostmaskar till en väninna som är nästan mer kompost-nörd än jag. Det är roligt att dela med sig av sitt överflöd. Jag har förresten fler tomatplantor än jag behöver. Säljer dem för 10:- kr/styck. Hör av dig om du är intresserad.

Predikan påskdagen 2015

Senast jag predikade var på julnatten. Då började vi gudstjänsten liknande som idag:

"Kristus är kommen, ja han är sannerligen kommen."

Då höll jag en predikan bestående av tre meningar:

Ljuset är tänt. Himlen har landat. Guds kärlek är starkare än allt.

Det passar idag också. För det beskriver Guds gåva till oss människor. 

Antagligen passar den på pingstdagen också.
Men lite mer än så tänkte jag nog säga idag

Joh 20:1−18

Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem igen.

Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna?” Hon svarade: ”De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?” Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: ”Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” Jesus sade till henne: ”Maria.” Hon vände sig om och sade till honom: ”Rabbouni!” (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: ”Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.” Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.

Vi får en detaljerad ögonvittnesskildring av hur det såg ut och gick till. Man kan ju tycka det är oväsentligt vem som sprang fortast, vem som gick in i graven först, hur linnebindlar och huvudduk var placerade. Men för Johannes var det fakta, en del av helheten. Och på ett sätt ökar det bara trovärdigheten i hans berättelse – han skrev det han faktiskt såg.

”Medan det ännu var mörkt”.

Gud verkar medan vi bara ser mörker. Jesus uppstod innan det ljusnade. Det ger oss hopp när vi tycker att det är mörkt; i våra liv, i världen eller vilket sammanhang vi tittar på. Vi ser bara mörker. Men redan då, i mörkret, verkar Gud. Vi får tro på att ljuset kommer. Som fåglarna som börjar sjunga innan gryningen.

Maria vid graven igen. Hon gråter. Självklart främst för att Jesus är död, men också i frustration över att kroppen är borta. Hon ville ju få tvätta hans fötter, smeka hans hand, fylla hela graven med doftande blommor. En sista gång få visa honom sin kärlek. Nu fick hon inte ens det. Kroppen är borta. Hon tittar en gång till.  Då ser hon änglarna.

Sen får hon se Jesus. Men känner inte igen honom. Hur kommer det sig att hon inte känner igen honom?! Hon är ju helt övertygad om att han är död. Hennes ögon är inställda på att se hans döda kropp. Så det blockerar henne så att hon inte kan se att det är han som står framför honom. Vad är våra ögon inställda på? Känner vi igen honom? Tänk om det är så att vi är så helt inställda på hur vårt möte med Gud ska se ut (vi kanske tänker att vi ska möta honom här i kyrkan, i stillhet med tända ljus under predikan), att vi inte känner igen honom när vi möter honom i vår granne eller jobbarkompis som säger nånting i förbigående, men som faktiskt var en hälsning från Gud till oss. Hjalmar Gullberg skriver: ”Den regeln har ej blivit överträdd: är Gud på jorden, vandrar han förklädd.”

Eller också känner hon inte igen honom för att han är förändrad. Det fanns ju fler som inte kände igen honom. Emmausvandrarna gick en mil tillsammans med honom och samtalade med honom utan att känna igen honom. Kanske var han förändrad. Något nytt hade börjat. Hela tiden fram till sin död jobbade han liksom underifrån. Han föddes fattig och på flykt, han växte upp som hantverkare, han lånade en åsna och ett rum på övre våningen, han umgicks med vanligt folk, och de som var sämre än vanligt folk – syndare – och var som en av dem, behandlades som en av dem, han hatades och ifrågasattes, han var hungrig och törstig, trött, ledsen och ensam, han torterades, dömdes och dödades som den värste förbrytare. Men ingen gång använde han möjligheten han faktiskt hade; att använda sin himmelska makt, anropa änglar och andemakter för stöd eller bevis. Han var så mycket människa man bara kan. Men under de timmar han var död hände något. Han kom tillbaka förändrad, med ny auktoritet, med himlens luft i sina lungor och stjärnornas ljus i sina ögon. Nu var allt klart. Ingen tyngd låg framför honom. Allt var fullkomnat. Så klart det förändrade honom. Han hade gått in i ett nytt liv.

Maria kände äntligen igen honom när han sa hennes namn. Emmausvandrarna när de åt tillsammans. I närheten, det innerliga, det vardagliga. Det är så han vill möta oss också.  I dagens text är det tydligt: Maria kallar honom för sin mästare och ser upp till honom, men han svarar ”gå till mina bröder”. Han är vår bror.

”Rör inte vid mig” står det i vår bibel. Jag har läst mig till att en korrektare översättning hade varit ”Släpp mig, håll mig inte kvar”. Det är inte den vanliga Jesus som kommit tillbaka. Jesus markerar att han inte kommit för att fortsätta det liv han levde tidigare. Nu är något nytt på gång. Maria kan inte hålla fast vid det gamla. Den uppståndne Mästaren kommer oss till mötes fortfarande idag. Vi får möta honom till nytt liv.

Han uppmanar oss till ett nytt liv. Till att gå ut. Vi ska inte stanna kvar här i vår kyrka där vi har det mysigt och trevligt. Vi ska gå ut och vara medmänniskor. Till våra grannar, till kassörskan i affären, och han som tigger utanför, till flyktingarna i vår stad, till de gamla och ensamma, till barnfamiljerna som sliter med att få tiden att räcka till och har släktingarna för långt borta, till brevbäraren. Till vem du än möter är du uppmanad att vara ett ljus. Det betyder inte att du ska prata med alla du möter om Jesus. Visst kan det vara så ibland att du ska vittna om Gud. Men inte alltid. Många gånger ska du låta ljuset från honom lysa genom dig till andra. Det ljuset kan bestå i en så liten handling, i att hålla upp dörren, utbyta ett leende och ett hej, bära en kasse osv. I de vardagliga små händelserna, precis dem där Jesus vill möta oss människor, en hälsning, en måltid, ett samtal.

Häromdagen på bussen i Växjö klev det på en äldre dam med en ”dramaten”, ni vet sån där hög väska på hjul som man kan packa mat och allt möjligt i. Busschauffören hjälpte henne på och hon satte sig på första bästa lediga säte. Bredvid en ung kille med håret i hästsvans. Och de började prata. Hon berättade hur dåligt hon såg och han svarade imponerad över att hon alls gav sig ut så här. De pratade vidare, ganska högljutt. Han bemötte henne så positivt. Jag var nog inte den enda på bussen som log. När hon sen skulle av, gav han tecken åt busschauffören och följde henne av och hjälpte henne med väskan. Sen kunde de nästan inte sluta prata. Hon bjöd honom att hälsa på nån gång, sa sin adress och sitt namn och uppmanade honom att ringa tre gånger på dörrklockan. När han till slut steg på bussen igen var hans plats upptagen, men det gjorde ingenting. Han kommenterade till sin kompis att damen bjudit honom att hälsa på, sen tog han fram sin mobil och antecknade hennes namn och adress. Den här killen visade henne medmänsklighet på ett sånt sätt att det påverkade alla i bussen. Och han tyckte säkert inte att han gjort något alls, han småpratade med en liten tant och lyfte av hennes väska. Det var väl ingenting egentligen. Och ändå var det allt. Tänk hur hon mådde och vad hon tänkte när hon steg av bussen.

En sak till om ljus och mörker.

Jag vet inte om ni såg solförmörkelsen för ett par veckor sedan. Jag var i Växjö just när den inträffade och där var det ganska mulet, men med tillräckligt tunna moln för solen kunde lysa igenom så att man kunde se en del. På Svalbard och en del andra ställen var det fullständig solförmörkelse. Egentligen är det ju märkligt att det alls kan uppstå. Solen är så gigantiskt mycket större än månen. Men eftersom månen är så nära jorden kan den ändå skymma solen helt och hållet. Avståndet och riktningen är det som avgör.

För Maria och de andra lärjungarna var mörkret fullständigt de där dagarna när Jesus fängslades och dödades, även om ljuset från Gud, hans kärlek och Jesu frälsningsgärning är så oändligt mycket större.

Och så är det väl i våra liv också ibland. Vi har så mycket som är ljust; vi lever och är hyfsat friska, vi bor i ett rikt och tryggt land, vi tillhör en församling, vi har fått en ny dag – och framför allt – Gud älskar oss, vi är Jesu syskon och hans död har räddat oss till evigt liv. Det är ju ett oändligt ljus vi har. De bekymmer och problem vi har är så små jämfört med det goda Gud slösar över oss. Men ändå händer det att vi bara ser mörker vissa dagar. Vi placerar det mörka på ett sånt avstånd och en sån riktning att vi inte kan se ljuset. 

Nästa gång det händer, tänk på solförmörkelsen, att det bara är en liten, liten skiva som ett ögonblick skymmer solen. Och även om vi inte ser solen finns den där. Guds kärleks ljus är större än allt och har besegrat allt mörker.

Ljuset är tänt. Himlen har landat. Guds kärlek är starkare än allt.                

Webbshop

Nej, jag har inte startat en egen shop. Men genom ett avtal med en bekant finns nu några av mina grytunderlägg till försäljning. Kul och lite spännande. Vi får väl se hur det går.
Huvudprodukten i webbshopen är handgjorda och unika kristallkronor, men nu är sortimentet utökat med svenskt hantverk och där finns förutom mina pinnunderlägg också fårskinnsfällar och min mammas disktrasor. Kolla gärna här jachro.shopitoo.com/