Fina föräldrar

Häromdagen fick jag en jättefin dag ihop med mina föräldrar. Vi var visserligen på begravning och det var ju självklart sorgligt. Men det känns viktigt att hedra och ta farväl av den döde och ofta finns det också något fint med begravningar. Så var det även med denna. Han som dött har i praktiken varit en kusin till pappa, även om de inte var kusiner i strikt biologisk mening. Och han har stått pappa nära. Så han har varit en självklar del av min uppväxt och min historia också. Det kändes självklart och viktigt att vara med och dela den här stunden tillsammans med många andra.

Det som gjorde dagen extra bra för mig var dels att mamma och pappa var så pigga. De var glada och mådde bra, språkade med många av de andra på begravningen. Och kolla så fina de var!

Det andra som gjorde mig glad var att pappa höll tal. Under min uppväxt var han så bra på att hålla tal, både välformulerat och med tydlig stämma. På senare tid har det inte fungerat på det sättet, främst för att han, efter stroken, har blivit så "gråtmild" med en röst som lätt bryts. Men den här dagen höll han tal som förr i tiden. Med lugn och säker röst fick han folk att lyssna och skratta till åt minnen och anekdoter. Inte minsta tillstymmelse till att rösten skulle brytas. Underbart!

Efter regnet

Efter ett par månader av uppehåll kom regnet som en befrielse. Det föll sakta och fint hela dagen. Hela naturen bara sörplade åt sig och jublade. Och vi också.

Mot kvällen upphörde regnet och vinden avtog. Det borde vara en kväll då många rådjur kom ut på vallarna, så jag åkte ut. Trots att jag egentligen inte tänkt jaga.

Jag hade fel. Inte ett enda rådjur syntes till. Men när mörkret föll kom två vildsvin ut allra längst bort. Det var för stort avstånd för att skjuta så jag väntade. Den ena verkade vara stor och svart som en björn. Den andra var mindre och ljusare. De gruffade med varann ibland. I en timme gick de där långt borta. Men sen närmade de sig äntligen. Jag fick vänta en stund till innan jag fick läge på den mindre. De båda grisarna försvann åt varsitt håll. 

När jag kom fram till skottplatsen hörde jag min gris ligga en bit in i skogen. Jag kunde inte bara vänta på att den skulle dö för då skulle den ju plågas längre än nödvändigt. Långsamt närmade jag mig och fick syn på den. Den låg vänd mot mig, tittade på mig och "morrade". Nu kändes det lite läskigt och många frågor gick genom mitt huvud. Hur dålig var den? Skulle den resa sig och springa undan? Eller resa sig och gå till attack? Jag avlossade ett par skott till innan allt var över.

Tack och lov för värmekikare. Utan den skulle det vara ännu svårare att hitta.

Äppelblom

Det finns så mycket i naturen som är så oändligt vackert! Skulle så gärna vilja fånga upplevelsen och dela med mig av den. Men foton blir bara en matt avbildning och förmedlar aldrig hela skönheten. Men varje år försöker jag igen. 

Den här gången äppelblom. Massor av äppelblom.

Lyckliga höns

Senast hönsen var utsläppta på grönbete för att sprätta fritt så rev de skyddsnätet till de späda vitlöksplantorna. Sedan dess har de inte fått gå ut utan varit hänvisade till sina hönsgårdar där det inte längre växer något. Idag satte vi upp ett nytt - starkare - skydd runt vitlöken, och även runt annat som börjat gro. Och så släppte vi ut flocken. Vilken glädje! Som de sprätte! Härligt att se dem må så bra.

Med munnen full av gräs

Valborgsmässoafton. Jonas jobbade kväll och själv var jag så förkyld att jag inte borde träffa folk. Jag kunde lika gärna kolla lite efter gris på våra jaktmarker.  

Jag körde långsamt omkring och tittade över flera öppna fält, stannade en halvtimme på ett och annat ställe. Såg rådjur lite överallt och någon hare. Men inga vildsvin. 

Bestämde mig för att avsluta kvällen på mossåkern, som ligger nära byn och är rejält uppbökad. Stannade bilen och tassade iväg. Kollade av med värmekikaren allt eftersom jag närmade mig. Det ligger en ensilagebal i början på åkern. Jag bestämde mig för att stanna bakom den. Precis när jag kommer fram till den snörvlar det till och jag anar en gris lämna åkern bara sådär tio meter längre fram. Hoppsan! 

Lite förundrad att jag kom så nära innan den märkte mig. Och egentligen skrämde jag den nog inte. Den hade inte bråttom iväg så jag gissar att den bara anade något och valde att lämna fältet. Den kanske kommer tillbaka tänkte jag och stannade kvar. Även om jag egentligen inte trodde den skulle komma tillbaka. Men efter en knapp halvtimme klev den ut igen. Lite längre bort. Lugnt betande av det frodiga gräset. Ett steg till och en tugga till. 

Sen inte mer.