Eftersom jag varit klen och nedsatt sen annandag jul tvekade jag när det gällde jakten igår, och valde till slut att avstå. Jag hade trevliga timmar ihop med vävstolen istället. Men när jag insåg hur fantastiskt fint och soligt väder det var misstänkte jag att jag valt fel. Så jag föreslog Jonas att vi två (och hunden) skulle ut och jaga idag, och den idén var han genast med på.
Att vi inte skulle få lika soligt väder som igår stod genast klart. Men det kompenserades av att rimfrosten bäddade in hela naturen i gnistrande vitt. Ingenting var svart idag, eller ens mörkgrått. Allt hade en hinna av ljus över sig. Magiskt.
Eftersom jag är så otränad gick Jonas med hunden och jag satt i ett lättillgängligt torn. Jag satt där och tittade på naturen och tänkte att rimfrosten knypplat en skir vit spets.
Hunden jagade bra. Hon passerade mig vid ett tillfälle och jag gladdes över att få se hur fint hon jobbar i skogen. När hon var på väg tillbaka insåg hon att jag var alldeles nära och kom för att hälsa. Men strax gav hon sig iväg igen, väl medveten om att hon hade ett jobb att sköta och att det var husse som var hundförare idag.
Sen pausade vi med kaffe och saffransbröd, småprat och utsikt över den vita naturen.
Nästa såt gick Jonas och hunden i en vid och ojämn cirkel runt tornet där jag satt. Hunden sökte ut bra, men hittade egentligen inget att jaga. Och jag började frysa. Riktigt mycket. Jag var på vippen att ropa via kom-radion till Jonas att avsluta och komma tillbaka, men jag avvaktade "bara en liten stund till".
Och när de var nästan tillbaka hos mig kom de till ett ställe där det plötsligt fanns väldigt gott om rådjur. Hunden jagade iväg efter ett, kom tillbaka och drog iväg med ett annat.
Ungefär samtidigt såg jag en liten vit prick som långsamt förflyttade sig och som samtidigt rörde sig en gnutta upp och ner. Tittade och undrade. Min första tanke var en vit fjäril. Men det finns inga fjärilar så här års. Plötsligt såg jag vad det var: den vita akterspegeln på ett rådjur som jag såg från sidan, så jag såg bara lite, lite av det vita. Förvånades återigen över hur väl kamouflerade rådjur är trots att de är bruna och skogen grön. Jag hade alltså hela rådjuret framför mig. Men insåg det för sent. Det försvann in i skogen samtidigt som jag lyfte bössan.
Trots att rådjuret inte var jagat var det uppenbart att det flyttade sig undan för hunden och Jonas. Bara minuter senare dök det upp ytterligare ett från samma håll. Det kom med höga skutt in i kraftledningen. Och försvann bort igen. Strax efteråt dök det upp nere i hörnet på åkern framför mig. Det stod och tittade på mig. Jag lyfte Pärlan (bössan) och tittade tillbaka. Den vred upp bredsidan mot mig, jag tryckte av och den blev liggande på plats. Allt gick så snabbt. Jag hann ju inte ens få puls. Och fattade knappt att det var sant.
Hunden tog upp ytterligare ett rådjur på samma plats, men kom snart tillbaka. Och sen blev det samling vid rådjuret. Så jättefin! Ett smaldjur. Jag strök den över pälsen, pratade lite med den och tackade för att den ger oss kött. Vi tog några foton, både Jonas och jag. Sen övertalade han hunden att följa med och hämta bilen och jag tog fram kniven och började jobba.
Helt överväldigad över naturens skönhet, över jaktens variationer och över att jag får ta del av det.
