Förr var jag beroende av havet, en lång horisont, solglitter på vattnet och vågornas rullande in mot en strand, för att må bra i själen. Mycket har förändrats genom livet, även detta. Jag har blivit mer av en skogsmulle och helt förnöjd att vara hemma och påta i jorden. Men ibland blir jag påmind om hur vackert och vilsamt det är att vila ögonen på ett vatten som brer ut sig, och känna att solens ljusa glitter lyser upp inuti mig.
Det här fotot är taget på gångavstånd hemifrån. Det är förvisso inget hav, men det räcker för att förmedla en del av känslan. Jag borde gå dit oftare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar