Med en ängels tålamod och en dåres envishet kämpar jag på med min ullväv. Det är ett väldigt skört ullgarn som jag kardat och spunnit själv. Jag vet att det är en dum idé att använda garnet i varpen, men jag vill så gärna att det ska lyckas. Det går åt mer tid för att knyta ihop varptrådar än för själva vävningen. På något underligt sätt går det ändå framåt. Om än oändligt långsamt. Väven blir alltså full av knutar och om det nånsin blir klart kommer det att bli ett ganska "rufft" tyg.
Än så länge är det ett glest rutnät, men efter blötläggning och torktumling ska det förhoppningsvis tova ihop sig till ett mjukt och fluffigt tyg att sy en kofta eller sjal av.
Jag vet inte varför jag fortsätter. Jag tänker hela tiden att jag är helt knäpp som ens försöker. Och att varje förståndig själ skulle ge upp det här projektet (om det alls blev påbörjat). Kämpar för att se på mig ur Jonas synvinkel - att jag är modig som ger mig på det och försöker. Eller med den beundran som man ser på konstnärer som gör saker utanför boxen och på udda och lite extrema sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar