En tidig och mörk morgon i slutet av oktober körde jag hemifrån för att åka till jobbet. För ovanlighetens skull var jag ute i god tid och körde ganska lugnt. Ändå hade jag inte en chans att undvika kollisionen när en katt, som skjuten ur en kanon, sprang ut på vägen.
Jag stannade direkt, backade en bit och lämnade bilen med varningsblinkers på. När jag kom fram till katten var jag säker på att den var död. Inte kan en katt överleva att bli påkörd av en bil?! Den låg där alldeles stilla på vägen. Liten, svart och lurvig. Halsband hade den, men inte någon information om ägare.
Det fanns en infart till ett hus precis där vi var. Jag övergav alla tankar på att hinna med det planerade tåget, lyfte upp den lilla svarta "tussen" och stegade iväg mot huset. Det var mörklagt men uppenbarligen bebott så jag ringde på och bankade på dörren.
Plötsligt hade katten kvicknat till och ville inte vara hos mig längre utan kutade iväg i mörkret.
Efter en stund vaknade några och kom ut på balkongen så jag kunde fråga om det var deras katt. Det var det inte. Men de visste var den hörde hemma. Så jag gav mig iväg till nästa hus för att väcka ägarna och berätta vad som hänt.
Många timmar senare när jag var på väg hem igen från jobbet, stannade jag för att fråga hur det gått. De hade sett katten men inte fått tag på den. Det kändes ju ändå lite hoppfullt. Jag hade oroat mig för att den gått och gömt sig för att få dö i lugn och ro. Sent samma kväll fick jag ett sms som berättade att katten var hemma och veterinärbesök skulle ske morgonen därefter. Jag var glad att jag fick det beskedet.
Tre dagar senare kom ett nytt sms om att kissen återhämtat sig och i stort sett var sitt vanliga jag. Det gjorde min dag! Så underbart att det kunde sluta så väl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar