Gorm-storm-jorm

Stormig natt. De kallade stormen Gorm. Känns som ett passande namn på någon som ryter så pass högljutt. Jag vaknade av den flera gånger i natt. Lyssnade på vinden och regnet. Undrade hur det gick med trädgården och växthuset och om fönstren i huset skulle hålla när det lät som att de bågnade inåt rejält i den starka västanvinden. Kröp lite närmare Jonas och tänkte att jag har det så bra som kan vara i skydd inomhus när det stormar ute, som har en varm säng att sova i när jag är trött, som har en människa att dela både oro, glädje, arbete och allt annat med. Så kunde jag somna om en stund.

När vi vaknade hade det värsta gått över. Allt verkade som det skulle (även om jag inte inventerat växthuset i mörkret innan det var dags att åka till jobbet). Gick en runda med hunden och snubblade lite på alla björkkvistar som låg på cykelbanan, svarta mot den svarta asfalten. Hoppas att alla nära och kära klarat sig igenom ovädret - och eftersom vi inte hört av dem tror jag att det är så.

När jag var ung gillade jag storm. Tyckte att det var härligt att njuta av både utomhus och inifrån. Men i takt med att jag blivit alltmer frusen, och i takt med att jag fått mer och mer respekt för vad vädret kan åstadkomma, så är jag inte lika förtjust längre.

Senare under dagen kom jag att tänka på en annan storm - glädjestormen i filmen Dunderklumpen. "Det blåser en storm över Jorm". Släpp fram barnet i dig. Lyssna och gläds.

Adventskalender

En av de saker jag är barnsligt förtjust i när det gäller advent är adventskalendrar. Bara för att jag själv gillar det så mycket gör jag varje år en sådan kalender till Nybro Missionskyrka. Välkommen att öppna en lucka om dagen till och med juldagen.

http://nybromissionskyrka.se/advent2015/lucka.html

Advent

Jag tycker om adventstiden. Att mitt i mörkret och kylan pynta och fixa och göra det fint och så tända massor av ljus och stjärnor både ute och inne. Jag tycker om den förväntan som präglar både kyrkoåret och livet för många av oss. Förväntan och väntan.

I år tycker jag livet varit onödigt hektiskt. Inte allt jag velat har hunnits med. Flera helger har varit mer än fullmatade. Så även denna. Men det blir advent ändå. Jag undrar hur jag hann allt när barnen var små. Men jag sov inte så mycket de åren, och det fanns säkert saker på mina listor som inte blev gjorda då heller. Det kanske är minnet som lurar mig att tro att jag hann då.

Så visst innebär advent och jul egentligen en del stress, för de är så mycket jag vill (inte måste) göra. Men i min tanke är advents- och jultiden full av goda och roliga moment. Här är några:
Att hämta adventslådan och åter sätta fram ljusstakar och stjärnor
Att stöpa ljus (en del mer konstfulla än andra) i mammas och pappas källare
Att äta risgrynsgröt och vörtbröd, saffransbröd och pepparkakor
Att värma sig med söt glögg
Att planera för vilka julklappar vi ska ge bort, att klura på vad andra kan önska sig och behöva
Att välja ut ett foto och göra till julkort
Att se fram emot att möta dem man bara träffar ibland, både hemma hos varann och i kyrkan
Att sjunga de älskade advents- och julpsalmerna igen
Att gå på släktmiddagar
Att fylla huset med doft från levande ljus, nybakat, hyacinter, granris, apelsiner med nejlikor i mm
Att spela julmusik
Att titta på Lucia

Hemresa

Från sönerna i Dalarna till hemmet i Nybro tar det en hel dag att åka tåg. Jag har dokumenterat resan lite:

Lämnade ett frostigt Tällberg på förmiddagen

Bytte i Borlänge till en kupé med lyxigt utrymme för både ben och packning

Vi susade fram genom landet och var faktiskt inte försenade nån gång 

Vinterlandskap en lång bit av vägen

Nästa byte i Mjölby. Rosa himmel även norrut

Sista bytet i Alvesta. Bara en kopp kaffe till. Snart hemma

Hotellberg

Tällberg har ca 200 invånare och bebyggelsen är ganska utspridd. Hela byn är pittoresk och genuin med massor av gärdesgårdar, röda timrade hus där övervåningen är större än bottenvåningen, murade skorstenar och så naturen inpå knuten. Platsen måste vara en av Sveriges vackraste med milsvid utsikt över Siljan.

Där finns åtta hotell med sammanlagt över 1000 bäddar. Hur detta fungerar i en så liten by, är för mig en gåta, men många av hotellen har funnits där större delen av 1900-talet så det är inget nytt påfund.

Ett av dessa hotell har jag kollat lite extra på och det är så vackert och charmerande att jag måste lägga upp en rad med foton. Här följer alltså reklam för Green Hotel i Tällberg:

Några av alla stugor som hör till hotellet

Härbräen utanför receptionens fönster

Dörr med patina

Lounchen

Gröna salongen

Dukat till lunch. Notera utsikten!

Restaurangen

Generösa fönster mot utsikten

Desserten igår. Både den och övrig mat och dryck var jättegod.

Bäst av allt: Mina pojkar! Mitt trevliga middagssällskap och den uppmärksamme servitören.

Hos sönerna i Dalarna

Jag har varit på konferens i Falun. Next Generation Learning. Jätteintressant och inspirerande.

När jag ändå var i Dalarna passade jag på att åka en bit till och hälsa på mina söner. M och jag shoppade på secondhand, lagade mat tillsammans och pratade. O och jag har promenerat, tittat på vackra miljöer och pratat. Ikväll ska M och jag äta middag och hoppas att O ska servera vid just vårt bord. Och sen åker jag hemåt igen. Det blir inte något långt besök, mer en liten glimt. Men att alls få träffa dem - om än bara för några timmar - fyller mig med så mycket glädje. Det här är grabbar jag älskar och är ofantligt stolt över.

I Leksand var jag bara i mörker igårkväll men kunde inte låta bli att ta ett par foton. Idag har promenaderna i Tällberg förgyllts av strålande sol.

Graffiti med kurbitsmotiv på en vägg i Leksand. Skapat på kulturnatten i september

Tre små krumelurer på en trappa i Leksand

Utsikten O har på jobbet kan vara en av Sveriges vackraste

Härbren i Tällberg

Hembygd och gammaldags prägel överallt i Tällberg

I gröna salongen på Green hotell

Litet litet hus, med väldigt stor skorsten

Höstfint

Söndagen igår var fin på flera sätt.

Kanske främst för att vårsolen lyste. Jo det är sant. Vi tog en promenad i det fina vädret. Och solen värmde så där som den gör i februari, när den fortfarande står lågt på himlen men ändå förmår göra skillnad. I lä var det riktigt njutbart!

Jag valde att få lite vårkänslor då. Väl medveten om att hösten kommer tillbaka. Och vintern. Men just där och då kändes det som vår.

Vi körde till stugan och tog en promenad där också. Magiskt ljus över sundet. Ljuvligt.

Och när vi körde hem i skymningen:
Glödande sol mellan träden
Och när den försvunnit bakom horisonten var himlen först guldfärgad, sen turkos.
Träden som skarpa silluetter mot de ljusa nyanserna.
Och åt öster (!) skiftade himlen i rosa och mörkt lila.
Fyra rådjur på en åker tittade på oss och vi på dem, tills de med snabba språng visade missnöje med vår närvaro.

När vi kom hem lagade vi mat och åt. Ljuvligt gott men det kan ju delvis berott på stor hunger eftersom klockan blivit mer än tänkt.

Sen förnyade vi köket genom att byta ut en del textilier. Känns ombonat och bra.

...där ljuset sipprar in...

Fåglar sjöng i gryningen.
Börja om, sjöng dom för mig igen.
Lev här och nu, inte i historien
eller i det som kommer sen.

Hör du hur krig härjar på håll igen?
Fredens duva fångas med våld igen.
Såld och köpt och såld igen.
Når aldrig friheten.

Ring alla klockor, ring.
En sprucken ton gör väl ingenting.
Det finns en spricka, en spricka i allting
där ljuset sipprar in.

Vi bad om ljus och ljuset kom.
Ljuset stod avslöjat som
det mest förbjudna vi värnat om.
Ljuset är sanningen.

Flyktvägar stängs i ett laglöst land
medan makten ber från höjderna med knuten hand
och dom kallar på, dom kallar på blixtens brand.
Men nånstans hörs det än.

Ring alla klockor, ring.
En sprucken ton gör väl ingenting.
Det finns en spricka, en spricka i allting
där ljuset sipprar in.

Ni kan räkna er trupp men inte samla den.
Och när ni blåser till marsch hörs bara tystnaden.
Varje hjärta som slår längtar till friheten
precis som flyktingen.

Ring alla klockor, ring.
En sprucken ton gör väl ingenting.
Det finns en spricka, en spricka i allting
där ljuset sipprar in.

Tomas Boström tolkar Leonard Cohens Anthem

Tala är silver, tiga är guld

Jag pratar.
Ofta ganska mycket.

Jag tycker om ord och jag gillar att använda dem, att slipa på formuleringar, att hitta synonymer, att göra inledande bisatser, att verkligen bemöda mig att få fram ett budskap och att vara tydlig och pedagogisk.
Det är nog en av mina starkare sidor.

Och även om jag ofta pratar så lyssnar jag väldigt gärna. Jag försöker förstå, och jag försöker sätta mig in i andra människors situation. Ibland för att hjälpa till att hitta vägar ur en situation, och ibland bara för vara lyssnande och dela sorgen eller glädjen.

Ibland är jag så trött på att höra min egen röst så jag tystnar för den sakens skull.

Men ibland blir det bara så fel.
Varken orden eller empatin fungerar som de borde.
Obetänksamt häver jag ur mig något som får konsekvenser jag inte kunnat föreställa mig. Någon annan blir ledsen, arg eller sårad. Och när jag förstår det (vilket ibland kan dröja) känner jag mig jätteklantig och ber den andre om förlåtelse.
Sådana gånger dröjer det länge innan jag förlåter mig själv.
För hur gör man en förolämpning osagd? Hur helar man såren efter ord?

Nu har det hänt igen.
Ångerfull och ledsen.

Smakar det så kostar det

Helgen går mot sitt slut.

En helg som varit fullmatad av sånt som ger mig glädje:
Många timmars jakt och gemenskap i skogen,
gudstjänst och kyrkfika,
middag med stora delar av närmsta släkten,
samtal och planering.
Alla dessa olika aktiviteter  har krävt förberedelser av olika slag. Sammantaget en intensiv helg.

Kanske lite väl intensiv för det blev lite mycket för mig.
Nu är jag helt förbi. Har vilat på soffan nån timme men kryper nu isäng  (före klockan nio) och hoppas att en lång natts sömn ger mig den återhämtning jag behöver för att möta en ny dag.

Tacksam och glad. Men sliten.

Livet består av måndagar och fredagar

Det är många år sedan som jag och en annan på samma arbetsplats enades om att det var nästan bara måndagar och fredagar vi uppmärksammade. Varje gång vi möttes konstaterade vi antingen att "nu börjar veckan" eller "nu är det snart helg". Följaktligen bara måndagar och fredagar. Jag tycker fortfarande att det stämmer, åtminstone till viss del.

Självklart vet jag att det finns en massa andra dagar också. Och jag gör både bra och viktiga saker oavsett veckodag. Det är nog mer en upplevelse av att tiden går så fort. Måndagarna och fredagarna utgör liksom mellansteget mellan en veckas arbete och en helgs ledighet. Jag är privilegierad nog att ha ett jobb som jag gillar och trivs bra med, så det är inte med tungt hjärta jag noterar måndagarna. Och många gånger innebär helgerna plikter och tider att passa. Men visst är det ändå skillnad på arbetsvecka och helg, generellt sett.

Jag har t.ex upptäckt att jag bloggar mer på helgerna än i veckorna. Bara det är väl en signal om att det finns mer tid att använda efter eget tycke under helgen än under veckan. Kanske nu mer än tidigare - min kraft är fortfarande begränsad så arbetsdagarna innehåller inte så mycket mer än just arbete, och dessutom äter höstmörkret upp det utrymme som skulle kunna finnas för att göra annat.

Så det där med att livet består av måndagar och fredagar, är ett citat jag kommer fortsätta använda, även fast jag vet att det inte är så sant.

Idag stod jag och en kollega och pratade om bondepraktikan och där finns ju också en del uttryck och riktlinjer man kör med trots att man vet att sanningshalten inte är helt övertygande. Samtalet började med att jag hävdade att det inte ska bli så kallt i vinter (önsketänkande, jag vet) eftersom det inte varit knappt några rönnbär alls i år. Och "Anders slaskar - julen braskar" känns som att det inte är lika sant nu som när jag var barn.

Vad finns det mer för matnyttigt i bondepraktikan? Vad finns det för historia bakom den egentligen? Fanns den alls? När kom den till? Uppdaterades den? Jag får nog konsultera någon historie-kunnig person och ställa frågan. Dick Harrison, vill du hålla en liten utläggning för mig så vore det bra, tack! ;)