Överraskningarnas Gud

"En sån Gud skulle jag kunna tro på, en sån Gud skulle jag lita på. Ja en sån Gud skulle allting bero på. Men det kunde bara vara en sån Gud." sjunger Ingemar Olsson och beskriver en Gud som liksom kommer underifrån, som är liten och vardaglig.

lyssna här på spotify

Jag gillar den sången. Men idag har jag gått och nynnat på refrängen men med ett annat perspektiv. Och det funkar ju, för Gud har så många perspektiv och dimensioner.

Jag har gått och tänkt på en Gud som är full av överraskningar, som är busig och rolig och glad. En Gud med glimten i ögat. Som full av kärlek skojar med mig.

Igår tjuvade jag mina tomater. Det var minsann på tiden! Massor av tjuvar skulle bort, och stora var de också. Och när så mycket grönska försvann upptäckte jag att flera av mina plantor var minsann inte ensamma i sina hinkar. Somliga hade sällskap av andra små plantor. I två av hinkarna var det en hel skock av andra plantor. Ganska roligt. Men jag vet inte vad det är. Så nu får jag gå här och vara nyfiken tills de behagar bekänna färg och avslöja vilka de är. Jag tänker sätta dem i ett par krukor och vänta och se. Det är ju lite som att vinna på lotto! Både roligt och spännande.

De små kan vara tomater och de stora kanske något ur gurksläktet. Kanske. Vad tror du? Jag tar tacksamt emot förslag och gissningar.

Jag är glad att jag har en Gud med humor. Och som ger mig något att se fram emot när jag minst anar det.

"Vackrare än så här blir det inte"

...det sa grannen när vi möttes i kvällningen och kommenterade hur grönt och vackert allt är, hur mycket som blommar just nu, och hur gott det doftar efter regnet. "I denna ljuva sommartid" sa han och log.

I vårt kök doftar liljekonvaljerna jag plockade vid stugan i lördags.

Rapsfälten är så illade gula att de nästan bländar.

När vi körde en runda genom skogen i kväll såg vi två rådjur. Till synes nöjda. Betande. Tittade på oss en stund när vi stannat, sen sprang de iväg in i skogen. Geten först och sen bocken.

Några fler djur såg vi inte.
Men vi såg tuvdun. Mycket tuvdun. Det är så ulligt och fint och ger mig associationer till sagoskog. Lite John Bauer-trolsk så där.

Syrenen avlöser häggen i trädgårdarna. Vi har lagerhägg och den blommar också just nu och får det att dofta vår vid vår entré. Och kastanjeträden blommar. Det är vackert! Och jag vet att det är säsong för näsduksträdet också, även om jag inte tittat på något än i år.

Imorgon måste jag binda upp mina tomater så de får stöd. Eller också ska jag tacka ja till ett erbjudande att åka till norra Öland och bl.a. titta på orkidéer. Det blir nog bra vilket som.

Denna helg - ett liv

Den gångna helgen har innehållit mycket. Lite av många olika saker och händelser.

Mycket trötthet och nedstämdhet pga trötthet. Och (för Jonas del) en hel del förkylning.

Det är väl det dåliga. Det goda är som vanligt mycket mer:

I fredags kväll plockade vi ihop lite saker och körde till sommarstugan i Sallanders hage. En del "måsten" fanns på vår lista, främst gräsklippning. Men mycket njutbart hanns med under det dygn vi var där. Bara att vara där för med sig glädje. Att ta en promenad och se Kalmar sund glittra. Att vakna tidigt och ligga och lyssna på fåglarna som sjunger och piper och kvittrar som galna!

Melodifestivalen med svensk seger (det var väl inte helt väntat!?)

Idag var vi med på konfirmation i Nybro kyrka. Fin mässa där konfirmanderna predikade om pärlorna i frälsarkransen. Denna högtid följdes av god mat och god gemenskap i några timmar. Vad rika vi är som har familj att glädjas med.

 

Jag fick träffa och krama Oskar en stund, och köpa nya skor till honom. Och han masserade mina spända axlar.

Och så, tämligen oväntat, kom ett telefonsamtal med frågan "har du jord att låna ut?". Jo det hade jag. Närmare tre säckar. Och inte hade jag tänkt använda det just idag. Tänk vad bra att vi kan få stötta varann med både det ena och det andra. Även sånt som inte hör till vanligheterna.

Och så en promenad runt Linnéasjön ihop med hunden. Vackra blommor. Lätt att associera till bougainvillea men det är nog snarare rhododendron.

Kyrkokonferens

Jonas och jag tillbringade tre dagar i Göteborg på kyrkokonferens -  Equmeniakyrkans samling för årsmöte, diskussioner, studium och gudstjänster. Det är gott att vara med och känna att man är en del av ett större sammanhang än bara ens lilla lokala församling. Och det är så mycket av intryck och tankar vi tar med oss hem.  

Temat var Förvandla världen. Bara en sån sak. För att göra det måste vi börja med oss själva, låta oss bli förvandlade.

Var man går i detta myller av människor stöter man gång på gång på människor man inte mött på länge. Det är gott att kunna glädjas över mötet, stämma av vad som hänt sen sist, eller bara möta leendet igen.

Seminarier och gudstjänster med budskap att ta till sig och reflektera över, musik och sång att ryckas med av och delta i, böner att be tillsammans eller för varann.

Mycket av de tankar jag tar med mig handlar om det där att leva i världen men inte av världen. Vi behöver både bibeln och dagstidningen. Ett spädbarn som inte har någon mänsklig kontakt dör även om det får mat och värme och annat nödvändigt. På samma sätt dör en församling om den inte har kontakt med sin omvärld, sitt samhälle. Det var för mig en utmanande tanke.

Förhandlingarna är också något positivt jag tar med mig. Jo faktiskt. De leddes av ett kompetent presidium som verkligen gillar sin uppgift. Och det smittar de av sig till oss andra. De utropar Äntligen! när det blir votering och de gillar trixiga propositionsordningar där flera yrkanden ska ställas mot varann i rätt ordning.

Dessutom fick Jonas och jag chansen att bo hos goda vänner. Förutom att det är skönare att bo i ett "hemma" än på hotell, fick vi en del tid till umgänge och prat med människor vi älskar.

En fullkomligt lysande helg ligger alltså bakom.

Tillbaka

Kvällspromenad med vovven. 

Alldeles stilla. 

Träden avtecknar sig som siluetter mot den alltjämt ljusa kvällshimlen.
 

Plötsligt en rörelse.
 

Jag stannar upp. 

Har jag sett rätt? 

Spejar uppåt.
 

Jodå.
Sommarens första fladdermus patrullerar luftrummet.
Jag känner glädje.

I jorden

Senaste dagarna har varit kraftlösa och svaga. Idag tog jag mig ändå för att - med många pauser - göra något jag längtat länge efter. Jag satte ner mina tomatbarn i jorden. Det är väl målfoto på om det är jag eller plantorna som är gladast nu.


Jag vet att det är för(?) trångt i mitt växthus, men det är så här jag gör det. Och plantorna har trivts tidigare år. Nu är det nästan lika många till som ska ner i hinkar och så småningom placeras ut på skyddade platser. 

före

noggrann planering var de ska sättas

efter

glada tomatplantor

Tacksamhet

Jag är så oerhört tacksam för så mycket i mitt liv! Idag är jag mest tacksam över att vi har en fantastisk trädgård.

Jag har en god vän som slutat vara tacksam. Hon menar att det goda hon har förtjänar hon och har hon gjort sig förtjänt av, alldeles själv. Med hennes argumentation kan jag säga att Jonas och jag har den här fina trädgården för att vi köpte just det här huset och för att vi lagt ner massor av tid och kraft för att upprätthålla och utöka det vackra. Jo visst. Men vi kunde inte påverka att just detta huset var till salu när vi ville köpa. Massor av träd, plantor och planering fanns långt innan vi kom hit - det kan vi inte ta till oss äran för. Och det faktum att vi har kroppar som fungerar för trädgårdsarbete, talang för att planera vackra saker och förmåga att få växter att trivas, det har vi med oss med arvsanlag och uppväxt.

Och om vi förtjänar att ha det så här bra, vad säger det då om dem som har det tufft i livet?! Skulle de som flyr frän krig eller utsätts för mobbing ha gjort något som förtjänar det?! Nej det går jag inte med på!
Dessutom tycker jag att "tacksamhet" är en mjukare känsla än "stolthet". Det finns så klart saker i min trädgård (och i mitt liv) som jag kan vara stolt över. Men stoltheten sätter en själv på en piedestal och puttar ner alla andra ett trappsteg lägre och det känns onödigt. Varför skulle jag signalera att någon annan skulle vara sämre än jag?! Sammantaget har vi alla talanger och handikapp, styrkor och svagheter. Vi är nog ganska likvärdiga allihopa, om man väger in alla aspekter.

Eftersom jag tror på en god Gud känns det självklart att rikta min tacksamhet till honom. Jag är övertygad om att det är tack vare honom som allt sammanföll till att Jonas och jag kunde köpa just det här huset. Och det är Gud som gjort mig till den jag är. Med talang för tomatodling, och glädje i att få hålla på med det.

Jag är väldigt tacksam. Och det tänker jag fortsätta med!

Idag är jag tacksam över vårt trädgård. Kolla bara hur den ser ut idag:

knoppande äppelblom

lycka kan vara en plats i solen

tulpan

smultronen blommar för fullt

nästan överblommade tulpaner är också vackra

gullviva

tusensköna - bellis

forsythian sjunger snart på sista versen

daggkåpan gör skäl för sitt namn

ytterligare en lätt bedagad tulpan

löjtnantshjärtan är en av mina favoriter

inte säker, men jag tror det är en påsklilja, med extra allt

Gotland en eftermiddag

Jag och mamma åkte till Gotland. Men vi var bara där ett halvt dygn. Ganska galet. Men väldigt trevligt.

Vi åkte fredag mitt på dan och när vi kom fram stod Kajsa och väntade på oss. Solen sken och det var tydlig vår i luften. (Till skillnad från hemma där det ösregnat hela natten och förmiddagen.) Vi började med lunch och sen körde vi mot sydost, för vi skulle hämta en vävstol i Lye. Eftersom vi hade lite gott om tid funderade vi på om vi kunde hinna se nåt speciellt längs vägen och insåg att Torsburgen - Nordens tredje största fornborg - inte skulle bli så lång omväg. Vi lät Kajsas gps i mobilen bestämma vägen. Hm. Det kanske inte var det bästa valet. En lång sträcka på små, små vägar. Och när vi väl kom fram insåg vi att vi inte skulle hinna klättra upp och titta på den så Kajsa tog några kort på avstånd. Men vi skrattade åt utflykten ändå, den var lite knasig och vi såg ju miljöer vi inte alls väntat oss.

Jag brukar säga att kvinnorna i min släkt är lika sin mamma. Invändningar?

Så småningom kom vi fram till rätt hus i Lye och packade in en liten vävstol till mamma. En Glimåkra som bara har 60 cm vävbredd. Precis vad hon letat efter. Och den såg jättefin ut.

Vid det här laget hade regnet kommit till Gotland också. Vi återvände till Visby, handlade lite och tillbringade sen kvällen hemma hos Kajsa. Jättetrevligt så klart. När det var sovdags kramade vi om varann och mamma och jag åkte till vandrarhemmet. Tidigt nästa morgon gick färjan hem igen.

Sen måste vi såklart montera ihop vävstolen för att förvissa oss om att alla delar fanns. Jo det gjorde det. Men ett problem måste ändå lösas. Slagbommen var till en 80 cm vävstol! Suck!! På nåt sätt måste vi korta den, får väl se vem vi kan anlita för det.
 

Man kan samla på vävstolar...

Just nu står det alltså fyra vävstolar i min mammas källare. Men den lilla i mitten ska avyttras. Den nya är längst till höger, den gamla som skymtar till vänster har alltid en trasmatteväv på gång och den stora i mitten brukar innehålla handdukar, dukar, gardiner eller något annat vackert.