Frukostföredrag

Jag fick förmånen att hålla ett föredrag vid en Rotary-frukost. Det blev en väldigt trevlig morgon. Ungefär det här sa jag.

I helgen som gått har jag tagit upp potatis. Det blev inte alls så stor skörd som jag hoppats på. Tänkte på ett uttryck min mamma använder ibland: ”Mycket väsen för lite ull, sa han som klippte grisen.” Och ganska många var gröna och oätliga. Så jag har dubbla anledningar att vara besviken.

Men jag väljer ett annat perspektiv: Tacksamhet för att vi inte lever på den tiden då man var hänvisad till att klara sig på det som man lyckades odla fram. När vår egen potatis är slut är det ju bara att åka till affären och köpa det vi behöver. Och så tröstar jag mig med att vi har odlat vårt eget utsäde till nästa år. Och så ska jag passa på att lära mig något av detta: att kupa potatisen bättre och täcka knölarna. 

Jag vill hävda att det alltid finns två vågskålar. Det finns hela tiden saker att glädjas över, och hela tiden annat att klaga på. Och nästan alltid kan en välja vilken en vill fokusera på.
Om någon frågar mig hur jag mår kan jag svara att jag har ont i kroppen efter helgens arbete med potatisen, att jag inte gillar hösten och att jag oroar mig för mina barn. Men jag kan också svara att det är fantastiskt bra: jag är frisk, bor på en gård som är paradiset på jorden, har ett jobb jag gillar och människor att älska.
Båda svaren är lika sanna. Jag kan välja vad jag vill svara. Och det svaret gör skillnad. Det påverkar mig. Och det påverkar den som ställde frågan.
Jag vet att en inte alltid kan välja. Ibland är den ena vågskålen så överväldigande att inget annat går att se. Och även när man kan välja är det inte alltid så lätt. Jag har t.ex. en förmåga att oroa mig alldeles för mycket. Men jag försöker välja vågskål. Det är också anledningen till att jag bloggar – att påminna mig om allt det goda i livet. Sen om nån annan vill läsa bloggen, så är det trevligt. Men inte huvudsyftet.

På gymnasiet (81-84) tillhörde jag den första årskull som kunde läsa datateknik på naturvetenskapliga programmet. Vi lärde oss programmera och vi använde kassettband som lagringsmedia. Både naturvetenskap och programmering passade mig bra. Att saker går att räkna ut och styra, att verkligheten går att analysera och generalisera. Under många år jobbade jag som gymnasielärare i programmering, databashantering och webbutveckling. Men nu är jag ikt-pedagog på fakulteten för teknik på Linnéuniversitetet. Kortfattat betyder det att jag stöttar lärarna när det gäller allehanda pedagogiska och digitala verktyg. T.ex. hur man plötsligt ställer om sin undervisning till att ske på distans när pandemin kom. Så jag har haft med datorer att göra i 40 år. 

Min mamma har alltid kunnat allt – baka, tapetsera, köra bil och släp, pyssla. Min pappa var teknisk och bra på kluriga lösningar. Så det där att ge sig på nya saker och testa, har jag från dem. Pappa sa ”Vi får väl skruva isär och se hur det ser ut.” Och det har jag tagit fasta på många gånger. Vid ett tillfälle för 25-30 år sedan hade vi en diskmaskin som läckte vatten. Jag drog ut den, skruvade isär den och hittade den lilla grejen som läckte. Sen skickade jag min dåvarande man till ”Börjes vitvaror” i Madesjö för att köpa en ny. När han visade upp prylen sa Börje nåt i stil med ”men den ska man väl inte kunna ta loss, den är väl en del av en större grej”. Och maken svarade ”Jag har en nyfiken fru”. Och så fick han köpa den där lilla delen, för en tia eller så och jag kunde skruva ihop diskmaskinen igen och den fungerade som den skulle. 

Jag är bra på att överdriva. Lagom är inte min grej. Det märks bland annat på mina passioner (intressen). Jag har tre tidsödande hobbys. Och nu när vi flyttat ut till en liten gård på landet finns det utrymmer för alla projekt. Inte tid och inte pengar, men plats finns. Vi bor i Bällsjö. Det är som Bullerbyn. En liten by med fem bebodda gårdar där alla hus är röda med vita knutar. 3,5 ha är ju väldigt litet, men för oss som tidigare bara haft villaträdgård är det stort.

Ungefär samtidigt som vi flyttade in gjorde också två katter det. Två helsystrar som är väldigt olika varann. Men båda är väldigt duktiga på att få oss att stanna upp ibland och ta paus. De påminner oss om att det alltid finns anledning att vila och att njuta av tillvaron. 

Jag gillar att odla mat. Främst tomater. Man måste inte odla 57 sorters tomater. Men man kan göra det. Jag tycker det är enormt roligt med så många olika storlekar, former och färger. Det är en vila för själen att gå i växthuset och pyssla och vattna. Så jag märker inte att det tar så mycket tid som det faktiskt gör. Men växthuset är inte bara för odling, det är också ett sätt att förlänga utomhus-fika-säsongen. Alla borde ha ett växthus!

När jag träffade min man för tio år sedan hade han ett enda stort intresse – jakt. När man är nykär vill man ju gärna vara tillsammans och så var jag nyfiken på vad som var grejen med jakt. Så jag följde med honom ut. Satt bredvid honom i jakttorn, stod på pass ihop med honom, gick bakom honom när han var hundförare, grillade korv ihop med resten av jaktlaget. Vid ett tillfälle när det inte var så många passkyttar erbjöd jag mig att gå med hunden så han också kunde stå på pass. GPS:en visade både var jag och hunden var så jag inte behövde gå vilse. Så då blev jag hundförare. Och när jag varit det ett bra tag var det väl lika bra att ta jägarexamen. Och så blev jag också jägare. Och eftersom jag inte kan göra något lagom är jag numera en av dem i vårt jaktlag, som mest är ute och jagar. Jakten erbjuder verkligen ytterligheter: Där finns både skogens fridfullhet och spänningen och adrenalinpåslaget när ett vilt finns inom skotthåll. Alla borde prova på att jaga!

Den tredje passionen är vävning. Den har liksom smugit sig in i mitt liv och tar bara större och större plats. Det fanns vackra hemvävda dukar och handdukar i min uppväxt, min mamma väver och det är genom henne jag insett att det är lagom med tre vävstolar hemma. Vävningen fascinerar mig. Det krävs så många moment av förberedelse innan själva vävningen tar vid. Verktygen måste ha vuxit fram under många många generationer. Och det är en sån enorm variationsrikedom i vävningen. Från skira gardiner till tjocka mattor, med material från tunnaste (sy-)trådar till pinnar, och i en oändlig mängd olika vävtekniker från tuskaft till damast. Lägg därtill hela paletten av färger så får ni en aning om variationen. Det finns hela tiden mer att lära sig. Det är kul! Och det går att experimentera och testa hejdlöst. Alla borde ha en vävstol!

När Jonas och jag träffades hade vi båda varit ensamma ett bra tag, klarade oss själva och visste båda bäst hur allt skulle göras. Relationen kunde ju ha slutat där. Men eftersom vi båda ville att det skulle funka valde vi att inte alltid veta bäst utan att lyssna och titta hur den andre ville göra. Och vi insåg att även den andres sätt kunde funka, och ibland till och med vara bättre. ”Det finns många sätt att göra rätt” blev ett uttryck vi ofta sa. Jag inser att just de orden hjälper mig att vara ödmjuk inför hur andra människor gör och tänker. I mitt jobb är det en ytterst värdefull insikt eftersom alla lärare jag hjälper har sina egna sätt att göra rätt på.

Alla de här olika delarna som är jag, lever inte bara parallellt bredvid varann utan går in i varann mer än man kanske tror vid första ögonkastet.

• På båda mina kontor på jobbet finns vävar på väggen bakom mig, som alltså syns i alla zoom-möten och i instruktionsfilmer jag gör. Kanske en påminnelse om mjuka värden.
• Vävningen underlättas av mitt sinne för matematik och naturvetenskaplig logik. Så att jag kan beräkna garnåtgång och täthet. Men som också gör att jag förstår hur saker hänger ihop och kan korrigera inställningar för att få önskat resultat.
• Under pandemin har jag startat digitalt vävcafé där vi träffas via zoom en gång i månaden och pratar vävning och visar varann, delar med oss av kunskaper men också missöden och anekdoter.
• Många av mina tomatfröer är införskaffade på nätet och alla plantor som blir över och därmed till salu bokför jag på datorn så de är åtkomliga närhelst jag behöver.
• Varje år uppdaterar jag den detaljerade jaktkartan där alla torn och pass är markerade och sen exporterar jag den till ett lämpligt format så att den kan skrivas ut.
• Min lista över de djur jag skjutit finns så klart i datorn.
• Riksvävarna är en förening som firar 30-årsjubileum i år. Den region som finns i Kalmar län heter sydostvävarna och det är mitt ansvar att hålla vår del av hemsidan levande och aktuell.
• På jobbet är det bra med mina många intressen, det finns alltid något att prata med andra om i fikarummet.

Jag skulle kunna prata hur länge som helst om var och en av mina passioner, men det får i så fall bli en annan gång. Nu avslutar jag med tre punkter som sammanfattar det jag sagt och som samtidigt är en uppmaning till er och mig:

• Våga prova nya saker.
• Välj vilken vågskål du fokuserar på.
• Det finns många sätt att göra rätt.