Ny kamera

Min gamla kära trotjänare som följt mig i åtta år och levererat tusentals foton, har strulat på sistone och har slutligen kastat in handduken. Nu är det slut. Väl medveten om att jag behöver en ny kamera har jag ändå tvekat och veckorna har gått. Lite irriterad av att vara utan kamera, men ändå inte skaffat någon ny. Kanske av snålhet. Eller för att jag inte vet vad jag ska köpa istället - det är ju just den jag haft som jag varit så nöjd med och vill ha.

Frustrationen i fredagens utflykt utan kamera fick droppen att rinna över. På lördagen skulle det bli av. Tog med mig min gamla favorit i hopp om att PO i fotoaffären skulle förstå mina behov. Döm om min förvåning och glädje när han presenterade en som motsvarade den gamla, men några generationer och funktioner vassare. T.ex. har 10 gångers förstoring växlat upp till 60 gångers. Och dessutom är den nya kameran röd. Gissa om jag var nöjd när jag gick ifrån affären?!

Stensjö by

Hela fredagen blev en enda lång och härlig utflykt i närområdet. Eller så jättenära låg väl inte allt, men vi höll oss inom kända områden, vägar och platser vi inte sällan passerar eller besöker.

Först födelsedagsfika hos min syster i Almvik. Jättetrevligt!! Fyra av hennes ungdomar var hemma, och mamma och pappa kom också dit. Mycket prat och skratt. Vi gick en sväng i trädgården och gladdes över det som är vackert, kollade in hönsen och fick med oss varsitt purfärskt frukostägg.

Eftersom jag gjort en massa trevliga saker hemma i trädgården dagen innan var jag väldigt trött. Och sov en stund i bilen på väg söderut. Men det var när vi kommit ut på E22:an igen. Innan dess körde vi en liten kurvig och backig väg i vacker natur. Lunch hos Marsöfiskaren i Fårbo. Jättegott med rökt lax. Rekommenderas som lunchställe när man är på väg förbi. Läs mer här http://www.marsofiskaren.se/

Sen Stensjö by. Så underbart vackert! Husen är utslängda lite huller om buller i byn och sen har man dragit vägar och stigar runt, ser det ut som. Kulturlandskap med historiska anor. Promenadstigar som leder genom fantastisk natur. Det var fint, så fint! Och jag som inte hade någon kamera - morr! (Nedanstående är mobil-foton)

Stensjö by

Betade öppna marker

Virån

Medhavt fika på en av många fikaplatser i området. Då fick vi sällskap av några orädda gråsparvar. Jag har aldrig tittat på gråsparvar på så nära håll förut och alltså aldrig upptäckt hur söta de är. Och inte likadana, utan individer. De fanns runt oss hela tiden när vi fikade. Kanske ville de berätta något för oss.

Vi är små, och till synes grå och intetsägande, men egentligen är vi alla olika, och allihopa är vi vackra med fjädrar i skiftande nyanser.

Söta, godmodiga gråsparvar

Besök Stensjö by! Det är rofyllt, lantligt och idyllen personifierad.
Läs om byn här http://www.vitterhetsakad.se/kulturfastigheter/stensjo_by eller här http://www3.oskarshamn.com/sv/stensjo-by#overlay-context=sv/content/stensjo-by

Vindflöjel i Pataholm

 Sen körde vi söderut på alla små vackra vägar vi känner till: Vånevik, Påskallavik, Emsfors, Forsa, Mönsterås, Timmernabben, Strömsrum, Pataholm, Slakmöre. Men sen blev det 22:an de sista milen till Kalmar där vi skulle hämta Oskar. Vi väntade på honom vid Stensö fiskeläge.

utsikt från Stensö fiskeläge

Så mycket vackert på näthinnan idag. Finner inte ord för att beskriva det vackra och fantastiska.

Trädgårdar

Det finns några bloggar jag följer. Och via en av dem hittade jag en annan. - Det är ju så det funkar. - Som jag nog måste börja följa för de underfundiga och trivsamma formuleringarnas skull. Presentationen av bloggskrivaren börjar så här "En tant är alltid i sina bästa år. En tant gör det hon vill. Den här tanten leker gärna i familjens trädgård. Maken och katterna låter henne hållas men..." Visst vill man följa med in i den trädgården och i det sällskapet?! Välkommen med: http://tantotteskrufv.blogspot.se/

Två andra trädgårdar besöker jag titt som ofta här på nätet. Och drömmer om att få njuta av i verkligheten. Vi får väl se om och när det kan bli. De är nog ganska olika. 

Den ena finns geografiskt nära mig, bara nån timmes bilväg bort och i den hittar jag inspiration till min egen odling av grönsaker och ätbart. Här finns massor att se och lära, tips och recept. Drivs och odlas av en kvinna som är självförsörjande på grönt större delen av året, men som aldrig känns stöddig eller besserwisser-aktig. Låt dig inspireras: http://blogg.land.se/skillnadens-tradgard/

Och så trädgårdsprojektet jag följer bara för ögonfröjdens skull. Två trädgårdsmästare som uppenbarligen åstadkommit underverk i en sluttande trädgård genom att anlägga terrasser och ge dem olika funktion och prägel. De murar, gräver, beskär och planterar på en helt annan nivå än jag nånsin kommer i närheten av. Men vackert är det. Här finns ögongodis: https://tradgardmedutsikt.wordpress.com/

Och den här våren och sommaren får jag väl fortsätta drömma om att få besöka min egen trädgård. Den är minsann inte så inbjudande i regnet och blåsten. Ska det då aldrig bli varmt och soligt?! Varje gång jag vågar mig ut är det med saxen i näven för att mörda några (många) sniglar. Idag övervägde jag faktiskt att ställa ut elementet i växthuset igen, inte för att växterna behöver det, men för att göra det njutbart för oss människor.

En överraskning, något trevligt och ...

"Nej jag vill inte ha ett Kinderägg!"

Två ungdomar skulle åka till affären och undrade om jag också ville ha något.
Hm...
Godis kan jag äta nästan jämt, men egentligen var jag inte jättesugen just då.
Blommor har vi här inne just nu. Tre fina buketter med olika historia.
Tidning köpte jag när vi åkte till stugan i midsommar och väderprognosen sa "regn".
Så vad skulle jag önska mig?

Jag kan tänka mig en överraskning, något trevligt, kanske en försenad morsdagspresent.

Och hem kommer dottern med tre skyltar att sätta i trädgården:
"Odlat med kärlek"
"Nyttigt grönt"
"Närodlat"
Och en ljuslykta som är förklädd till kopparkruka.


Resultatet: en glad mamma!

Den smyger över gärden. Eller?!

Gärdsmyg. Vilken fantastisk fågel!

Den är liten, oansenlig och har rumpan åt fel håll. Men den ser vänlig ut och den sjunger som en världssolist. Det är Sveriges näst minsta fågel men den lilla, lilla kroppen rymmer en stark stämma som sjunger så vackert och melodiöst.

Hanen bygger några bon som honan får välja mellan. Det hon väljer gör han sen färdigt genom att fordra med dun och annat mjukt. Honan ruvar men båda hjälps åt att föda upp ungarna.

Varför vet jag plötsligt "allt" om denna fågel? Jo, vi har haft en hane som har byggt ett av sina bon i kaprifolen på vår uteplats och den har suttit där och sjungit. Eftersom vi har sovrumsfönstret öppet har vi kunnat lyssna på den innan vi stigit upp och den har låtit så starkt att man kunnat tro att han satt inne i sovrummet.

Det har varit fantastiskt.
Nu har vi inte sett honom på ett par dagar så vi gissar att honan valde ett annat bo. Men vi är glada över de dagar vi fick njuta av hans närvaro.

Guldkornen droppar in

Hur dyster jag än lät i mitt förra inlägg så konstaterade jag väl ändå att fortfarande finns ljuset och mörkret parallellt, goda saker tickar in även om jag känner mig sorgsen totalt sett. Dags att lista några av den senaste veckans ljuspunkter alltså:

Stort, viktigt beslut i församlingen i söndags. Jag var nervös innan, för om församlingen och dess styrelse har alltför olika bild av vart vägen går, så har vi problem. Nu togs det beslut jag hoppats och bett för. Så nu börjar egentligen jobbet för styrelsen. Men det känns bra för det är konstruktivt och vi vet vart vi siktar.

Anspänningen inför det mötet gjorde att när det var över gick luften ur mig och jag blev helt slut. För att fylla på lite krafter körde vi en sväng i vår skog och hoppades se några vilda djur. Det gjorde vi inte, men skogen är rofylld och ger en liten portion energi. Och på vägen hem passerade vi en hästhage med världens sötaste lilla familj.

Ett oväntat sms häromdagen ledde till ett gott möte igårkväll. En av mina bästa vänner det året jag gick på folkhögskola i min ungdom hörde av sig eftersom de står i begrepp att flytta till Nybro. Det är väl ca 25 år sedan vi träffades senast. Nog kan man undra vem den andre är nu för tiden och hur mycket vi förändrats. Ja, det får vi väl ta reda på. Men en trevlig kväll i vårt kök blev det, med mycket prat om allt mellan himmel och jord: mest jakt faktiskt, men också en del församling, jobb, familj och vilka referenspunkter vi har med varann. Välkomna till Nybro Karin och Per!

I måndags jobbade jag många timmar. Men när jobbet innehåller heldagsutflykt med guidad tur i slottsruin, båtfärd med ångaren Thor, slussning, mat och fika och bara umgänge, då är det en ren fröjd att jobba. Riktigt trevligt. Satt där i fören på båten, lyssnade till maskinen, kände fartvinden och doften av vatten. Och då för första gången i vår fick jag äntligen lust att sätta Veronica i ordning och få henne i sjön. Hoppas det kan bli av.

Kronobergs slottsruin

Ångaren Thor

Genom Åby sluss

Helgasjön norrifrån

Idag lunchade jag med en älskad vän. En som funnits med mig hela mitt liv och som delar mycket av min historia. Det är bara glädje att träffas. Tillsammans med henne har skrattet och glädjen en lika självklar plats som omsorgen om varann, delandet av bekymmer och oro. Kravlöst och ärligt. Så välbehövligt i en värld med högt tempo och mycket "yta".

Och så kan jag fylla på med en hel rad små saker:

• Påbörjat behandling hos osteopat. Förhoppningsfull över vad det kan medföra.
• Tid bokad med sjukgymnast.
• Jobbet funkar bra.
• Små efterlängtade physalisplantor har dykt upp i hinkarna med tomater och gurka. Till stor glädje eftersom inget av alla physalisfrön jag sådde ville ta sig och vi verkligen tycker om att odla och njuta av physalis.
• Vi är bjudna på bröllop. Bara det är ju glädje så det räcker för många dagar. Så nu kan vi se fram emot slutet av september.
• Snart semester

Alltmer sällan

Det går längre och längre mellan mina blogginlägg. Jag vet. Jag tänker ofta att jag skulle, men så blir det inte av.

Tanken med den här "fyren" är ju att sprida ljus, att sätta fokus och ord på det positiva i mitt liv. Jag finner det allt svårare att lyckas med det. Så därför skriver jag inte.

Jag hävdar ofta att livet ständigt är både svart och vitt, att det alltid finns saker att glädjas över och samtidigt saker som tynger ner. Det stämmer fortfarande. Men på senare tid har oron, kraftlösheten och mörkret mer och mer tagit överhanden. Jag måste leta efter ljusglimtarna, och när jag finner dem är de flyktiga och svåra att hålla kvar.

Detta bekymrar mig dubbelt eftersom den här tiden på året brukar vara den bästa för mig. När jag uppfylld av solljus, sommarvärme och naturens växtkraft har energi och glädje som svämmar över. Jag känner inte riktigt igen mig. Och jag vill egentligen inte känna igen mig i den här nedstämdheten och bristen på engagemang och vilja.

Jo, självklart dyker det upp en massa trevliga och bra saker. Men det är som att jag har fel fokus. Jag mäktar inte se det ljusa utan låter mig övermannas av grå tristess.

(Jag skriver egentligen inget blogginlägg idag heller. Jag bara förklarar mig lite.)

Det händer bara andra. Eller?

Jag har varit glad, stark och engagerad. Med en kropp som tagit stryk ibland men alltid stått till förfogande igen efter en natts sömn. Med en motivation och envishet som gjort att jag hanterat många, många bollar samtidigt. Med en kärlek till orden och språket som hjälpt mig att både studera, undervisa, argumentera och leda. Jag har liksom alltid klarat av det jag gett mig på, på något sätt.

Andra människor har varit sjuka, gått in i väggen, varit arbetslösa, drabbats av elände, haft ekonomiska bekymmer och oroat sig för framtiden.

Jag har visat förståelse och omsorg och talat om alla människors värde oavsett vad vi kan eller gör eller hur livet ter sig. Men jag har aldrig kunnat sätta mig in i hur de haft det, för jag har inte delat erfarenheten.

För ett drygt år sedan var jag påtagligt medveten om vilket stresspåslag arbetslöshet kan ge.
Det senaste året har jag haft en kropp som begränsat mig på flera sätt.
Att inte kunna jobba mer än halvtid har gjort mycket negativt med min självbild.
Och så idag fick jag besked att försäkringskassan avser att inte betala mer ersättning.

Under 1½ månad nu i vår försökte jag jobba 75% men det gick verkligen inte. Alla mina symptom förvärrades. Om en månad förutsätter försäkringskassan att jag ska jobba heltid.

Totalt tom och förlamad av vanmakt när jag tänker på framtiden. Hur är det tänkt att mitt liv ska kunna fungera?!

Nu tar jag min onda nacke, min trötta kropp, mina domnande armar och ben samt min oro och kryper till sängs. Måtte imorgon bjuda på bättre besked och upplevelser. Ber om Guds välsignelse och beskydd för mig och dem jag älskar (och det är många det) inatt och dagar som kommer.

Vi har en stor, blå och fullständigt magnifik klematis som blommar vid vårt nystädade uterum.
Jag försöker se på den och släppa alla andra tankar just nu.
Det är en form av flykt. Men nu behöver jag fly...

Höststorm i försommartid

Ute blåser det så det dundrar! Jag oroar mig för de små plantorna i pallkragarna. Hur mycket tål de egentligen?! Åtelkameran som fotograferar på rörelse skickar kort efter kort till min mobil. Inte för att det finns några djur framför den, utan för att trädet den sitter i gungar. Massor av foton på en pinne med en saltsten på alltså.

Jag känner mig snuvad på försommar, sol och värme. Vi är ju bortskämda med att maj brukar vara så njutbar. Men icke detta år. Det går ju inte att föreställa sig att vi är inne i juni om man går på vädret. Temperaturen får mig att ta på en tröja till och tända en eld i öppna spisen. Burr!

Enda fördelen jag kan uppbringa är att blommorna har kunnat stå och vara vackra länge i år. Vitsippsängarna lyste vita många veckor. Våra sagolika tulpaner förgyller fortfarande vår trädgård. (Fotona har Jonas tagit) Hägg och syrén blommar inte helt parallellt i år.

Det enda som ändå växer så det knakar är rabarbern. Jag har kokat flera liter saft och kräm några gånger. Ikväll gör jag "rabarberkaka till mor" igen. För vilken gång i ordningen har jag glömt. Få ingredienser, lätt att göra och SUPERGOD. Receptet är här:

RABARBERKAKA TILL MOR

2-3 späda rabarberstjälkar

2 ägg

1½ dl strösocker

1½ dl vetemjöl

flytande margarin

pärlsocker

Skär rabarbern i centimetertjocka bitar. Smöra och skorpmjöla en rund form

Vispa ägg och socker riktigt pösigt. Rör ner mjölet. 

Häll i formen. Fördela rabarberbitarna på. 

Ringla margarin över och strö på pärlsocker.

Grädda i 175 grader i ca 35-40 minuter.

Njut den nygräddad.

Funkar med andra bär eller frukter också